För de flesta människor är viljan att investera beroende av avkastningen på investeringen. En investering man kan dra nytta av i många år är bättre än en investering som inte hinner ge någon avkastning. Alla vet att ett hus byggt av tegel är bättre än ett hus byggt av halm. Men hur skulle du resonera om du bara skulle bo där en natt eller två? Att då bygga ett hus av tegel vore ju att kasta pengar i sjön…

Kasta pengar i sjön, varför skulle man vilja göra det? Frågan bör ställas till politikerna, särskilt i samband med utspelen gällande vårbudgeten. Finansministern och oppositionen förklarade för väljarna att flyktingkrisen medför en kraftig ökning av de offentliga utgifterna. Migrationsverket och kommunerna behöver många miljarder i tillskott. Men varför?

Regeringen och riksdagen beslöt nyligen att Sverige ska skära ner generositeten när det kommer till uppehållstillstånd. Anders Ygeman menar att Sverige kommer att skicka hem 80 000 asylsökande, vilket ingen verkar tro på. Men låt oss denna gång fokusera på de som faktiskt kommer få stanna i landet. Så här skriver regeringen på sin hemsida:

– Flyktingar och alternativt skyddsbehövande som beviljas skydd i Sverige ska beviljas tidsbegränsade uppehållstillstånd i stället för permanenta uppehållstillstånd – vilket är huvudregeln i dag.

– Vid det första prövningstillfället ska de som bedöms ha flyktingskäl få ett tillstånd på tre år.

– Alternativt skyddsbehövande ska beviljas ett uppehållstillstånd på 13 månader.

– När tillstånden löper ut ska de förlängas, om det fortfarande finns skyddsskäl.

Notera att antalet alternativt skyddsbehövande som beviljades uppehållstillstånd 2015 var större än antalet konventionsflyktingar.
Se utdraget nedan från Migrationsverket.

Om denna fördelning skulle gälla även för detta år så kommer majoriteten av de utfärdade uppehållstillstånden att gälla i blott 13 månader. Sedan kan uppehållstillstånden förlängas, om det finns skyddsskäl. Om konflikten är slut i hemlandet, om Migrationsverket gör en ny bedömning av risken vid ett återvändande eller om domstolarna sätter ny praxis, kan tiotusentals uppehållstillstånd komma att förfalla.

Detta faktum bör utgöra en självklar debattpunkt inom integrationspolitiken. Varför ska vi satsa miljardbelopp på SFI, validering av utbildningar och andra arbetsmarknadsåtgärder när den nyanlände kanske utvisas inom kort. Varför ska en nyanländ traggla sig igenom svenska glosor om hen kanske skickas hem inom några veckor? Incitamenten för att göra satsningar bör vara mycket svaga, både för svenska myndigheter och den enskilda asylsökaren.

Innan den så kallade flyktingkrisen var permanenta uppehållstillstånd (PUT) normen. Argumentet för PUT var att det främjade integrationen. Det är svårt att argumentera emot. Integrationspolitiken har förvisso inte gett några resultat att prata om, men oavsett vad man anser om konsekvenserna av att dela ut PUT i mängder så är det faktiskt en förutsättning för att kunna driva en integrationspolitik överhuvudtaget. Det finns inget syfte att försöka integrera någon som inte kommer bo i Sverige.

Den tvärvändning som regeringen gjorde när införde tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) ligger därför i direkt konflikt med målsättningen om en bättre integrationspolitik. Om politikerna hoppas kunna utvisa flertalet inom ett år eller två förefaller det orimligt att satsa mer än absolut minimum på integration.

Ingen svenskundervisning. Skolgången bör ske på hemspråket och likna den skolplan som gällde i hemlandet. Arbetsmarknadsutbildningar bör slopas eftersom individen ändå aldrig hinner komma in på den svenska arbetsmarknaden. Integrationspolitiken bör avskaffas och omformas till ren förvaring till lägsta kostnad för alla med TUT.

Det går förstås att invända med att de flesta TUT kommer att bli PUT så småningom. Att regeringen bara för en symbolpolitik och att det vore naivt att tro att uppehållstillstånd inte kommer förlängas. Men om det är så bör politikerna vara ärliga med det. Annars verkar det bara som att de kastar pengar i sjön. Och det brukar skattebetalarna inte tycka om…

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Det sprids en massa oseriösa påståenden om invandringspolitiken. Dessa sprids av politiker, ledarskribenter, aktivister och intresseorganisationer. De kommer från både höger och vänster planhalva i politiken. De upprepas gång på gång som om de vore sanningar. Att dessa myter sprids och lever vidare beror på att de sällan ifrågasätts och att följd- och motfrågor inte ställs. På så sätt undergrävs förtroendet för både politiker och media. Därför är det viktigt att hålla sig till sakliga argument, inte minst om man på lång sikt ska kunna föra en konstruktiv invandringspolitik. Låt oss börja med tre vanliga myter och påståenden om invandringspolitiken och se hur realistiska de egentligen är.

Vi behöver invandring för att klara välfärden och pensionerna eftersom vår befolkning blir allt äldre.
Det föds fler människor än det dör i Sverige. Och så har det varit sedan 2002. Mer än så behöver egentligen inte sägas, men eftersom denna myt är så stark i människors medvetande så kan jag komplettera med följande argument.

Utrikes födda blir också äldre. De kommer också att behöva vård på ålderns höst (många kräver dessutom vård omedelbart). Att göra finansieringen av vår offentliga välfärd beroende av en ständigt ökande befolkning är inte hållbart. Vi kan inte för all framtid importera arbetskraft för att kompensera för ett pensionssystem med uppenbara brister. Det skulle förvandla pensionssystemet till ett pyramidspel som hela tiden är beroende av nyrekrytering för att inte falla ihop. Det säger sig självt att den vägen leder till en återvändsgränd.

Om en ökad befolkning var allt som krävdes för att desarmera den ”demografiska bomben” skulle vi kunna ta intryck av Liberia, Zimbabwe och Afghanistan, där befolkningen växer så det knakar. På något märkligt sätt så verkar inte befolkningstillväxt per automatik öka välståndet i dessa länder. Dags att tänka om.

Asylprocessen måste snabbas upp. Det är orimligt att det ska ta två år att få besked.
Så lätt att säga – så svårt att genomföra. Men varför tar det så lång tid att gå igenom en asylansökan?
Framförallt är att det inte är så lätt att bedöma en så komplicerad sak som en persons behov av skydd. Särskilt inte när personen i fråga motarbetar och försvårar processen.

Nio av tio uppvisar ingen identitetshandling alls (antagligen lite bättre siffror nu efter att ID-kontrollerna infördes vid Öresund). Migrationsverket har till och med sagt att runt fyra av tio asylbeslut har fattats utan att Migrationsverket trott sig veta vem den asylsökande är.

Även om ID-handling uppvisas så råder det stor tveksamhet om handlingen är äkta eller inte. SVT rapporterade i december att terrororganisationen IS kommit över både passunderlag och de maskiner som tillverkar syriska pass. I ett TV-inslag visade SVT:s reporter hur man med några timmars research kunde beställa ett ”äkta” syriskt pass för leverans i Turkiet.

Tänk nu på handläggarna på Migrationsverket. De ska ta reda på om den asylsökande är från rätt land, har rätt identitet, har skyddsskäl, rätt ålder etc. Hur ska handläggaren med säkerhet bedöma sanningshalten i den asylsökandes berättelse? Handläggaren beviljar ju potentiellt ett livslångt bidragsberoende och kan i värsta fall släppa igenom en terrorist, mördare eller våldtäktsman. Är det något som bör utföras med vänster hand?

De som menar att man bör snabba på processen föreslår egentligen att den sökande ska beviljas asyl direkt, utan prövning av skyddsskäl, identitet eller motiv.

Vi kommer att utvisa 80 000
Inrikesminister Anders Ygeman meddelade häromveckan att regeringen gett i uppdrag till polisen och Migrationsverket att förbereda avvisningar av upp till 80 000 personer som sökte asyl i Sverige i fjol. Siffran baseras på att ca 55 procent av asylansökningarna blir beviljade i dagsläget (Sverige tog emot 163 000 asylansökningar förra året).
Uttalandet har väckt stor kritik, framförallt för att det är snudd på omöjligt att praktiskt genomföra det.

De som idag sköter så kallade forcerade utvisningar är Gränspolisen och Kriminalvårdens Nationella Transportenheten (NTE). På NTE jobbar idag ca 100 personer med utvisningar.
NTE klarar idag av ca 4000 utvisningar per år. Att de inte klarar av att utvisa fler beror på att det är ytterst resurskrävande att utvisa människor som inte vill bli utvisade.
Det ska bokas biljetter på reguljärflyg åt den utvisade och åt personalen som ska följa med på flighten för att säkerställa att den utvisade inte äventyrar flygsäkerheten.

Det är svårt för myndigheterna att veta vilket land den utvisade ska utvisas till. Ofta anger den asylsökande en historia som inte stämmer. De flesta saknar ID-handlingar. Det är oftast upp till Migrationsverket att agera detektiv och försöka knyta den asylsökande till ett visst land mha t ex språktester.

För att verkställa utvisningar kan exempelvis gränspolisen eller NTE åka på så kallade förhandlingsresor. Då försöker svenska ”förhandlaren” försöka förmå gränspolisen i destinationslandet att släppa in en person utan ID. Det brukar så klart sluta med att hela sällskapet får åka hem till Sverige igen.

Utvisningar till muslimska länder brukar därför ske på fredagar för att dra nytta av att cheferna för gränskontrollerna är lediga. Gränskontrollanterna har då ingen chef att rådfråga. Då går det lättare att komma igenom, vinka adjö till den utvisade och sedan springa in till utreseterminalen.

Som väntat så sker den absoluta majoriteten av utvisningar till andra EU-länder enligt Dublinförordningen. Den utvisade brukar då dyka upp några dagar senare i Sverige och söker asyl under en ny, påhittad identitet.

Det finns också en risk att fler asylsökande går under jorden med det nya förslaget. Anders Ygeman tror därför att det kommer behövas polis på plats när Migrationsverket ger den asylsökande avslagsbeslutet. Men hur det ska gå till att frihetsberöva tiotusentals människor i väntan på utvisning ger han inget svar på. Vi vet dock att det inte finns tillräckligt med häkten och fängelseplatser. Det finns inte heller tillräckligt med polisresurser för att klara detta (redan idag finns det tiotusentals illegala invandrare som polisen inte har en aning om var de befinner sig och inte har resurser att leta efter).

Att chartra plan och fylla dem med asylsökande kommer vara svårt. För hur ska polisen kunna upprätthålla flygsäkerheten om hundratals vuxna karlar gör allt de kan för att planet inte ska lyfta? Polisen klarar inte ens att hantera bråk vid våra asylanläggningar.

De chartrade planen kommer dessutom inte att tillåtas landa i exempelvis Marocko eller Afghanistan om vi inte har ett återvändandeavtal med dessa länder som omfattar tiotusentals människor.

Vi måste förlika oss med att de illegala invandrare och människor utan asylskäl som vill stanna också kommer att göra det under överskådlig framtid. De kommer att leva i samhället eller stå utanför, men det finns i dagsläget ingen rimlig möjlighet att utvisa fler än ett fåtal. Det är lika bra att politikerna talar klarspråk och erkänner hur det ligger till istället för att ägna sig åt tramsig signalpolitik.

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

“Sverige har varit naivt” sa Stefan Löfven i gårdagens presskonferens. Vad han egentligen menade var ”Vi politiker brukar stoppa huvudet i sanden och hoppas att problemen försvinner”. För medan naivitet, som betyder ”blåögd” eller ”godtrogen”, har något gulligt över sig, så är verkligheten allt annat än det.

Låt oss snabbt titta på hur det har sett ut de senaste åren inom några  områden som påverkar terroristers möjligheter att utföra sina onda planer.

Passen
Ett svenskt pass är en fantastisk tillgång för terrorister. Det ger nämligen möjlighet till inresa både i Sverige och andra länder. Dessutom går det att köpa till en relativt billig peng av människor som råkat ”tappa bort” sitt pass.

År 2008 uppgick antalet borttappade pass till 46 000. År 2013 var antalet borttappade pass 60 000. Under 2009-2013 beviljades 6 325 personer fler än tre pass. En person beviljades 18 pass under perioden. Polisen är övertygade om att de försvunna passen kan användas för att begå terrorbrott. Att svenska pass används för människosmuggling, brottslighet och terrorism är ingen nyhet. Ändå har politikerna vägrat ta itu med problemet.

Öppna gränser
Den misstänkte terroristen Mutar Muthanna Majid greps på ett asylboende igår. Likt flertalet av de
10 000 människor som skriver in sig som asylsökande varje vecka kom han in i landet obehindrat.

Den som söker asyl i Sverige ska medverka till att klarlägga sin identitet. Under 2007 var det endast sex procent av dem som sökte asyl som uppvisade en passhandling vid ansökningstillfället. År 2013 var andelen sökande med någon form av identitetshandling vid ansökningstillfället  nio procent.

Det är dock viktigt att påpeka att den asylsökandes identitet i praktiken är irrelevant i asylprocessen. Migrationsverket säger att runt fyra av tio asylbeslut har fattats utan att Migrationsverket ens trott sig veta vem den asylsökande är.

Nu är det ju inte så att Migrationsverket är helt passiva. Under perioden januari till sista oktober har Migrationsverket skickat 363 asylärenden till Säpo för granskning. Ofta är det andra asylsökande som tipsar om misstänkta krigsförbrytare. De flesta fallen leder inte till någon åtgärd. Säpo har haft invändningar mot uppehållstillstånd i 21 fall.

Och även när det konstateras att en asylsökande inte har rätt till asyl på grund av exempelvis krigsbrott eller terrorism så får personen stanna om denne riskerar tortyr i sitt hemland.

Vi har alltså obefintlig koll på vem vi släpper in. Och om vi tror att personen vi släpper in är farlig gör vi ändå ingenting.  Våra öppna gränser är ett säkerhetshot. Den som tror annat är mer än lite naiv.

Tullen
Illegala vapen tas in i landet i ett enda syfte – att begå illegala handlingar. Oavsett om det handlar om butiksrån, granatattacker mot polisbilar, gänguppgörelser på öppen gata eller terrorism så kan du vara säker på att vapnet som användes inte är registrerat hos polisen. Det lättaste sättet att stoppa vapnen är vid gränsen. Så fort smugglarna passerat tullens kontroller så hamnar vapnet i händerna på kriminella och terrorister. Och då är dessa vapen betydligt svårare att spåra upp och beslagta.

Det snabbaste, billigaste och effektivaste sättet att minska antalet illegala vapen i landet borde därför vara att ge tullen befogenheterna och resurserna att åtgärda problemet. Men våra politiker verkar inte hålla med. De gör nämligen ingenting åt saken.

”Vapensmugglarna vet att tulltjänstemännen är obeväpnade och ofta underbemannade, särskilt nattetid. Samtidigt har Tullverket gått ut och sagt att deras anställda inte ska försöka stoppa och besiktiga en bil med fyra starka och stöddiga män i om de är själva eller bara två stycken. Det är fullt förståeligt att de inte ska, men det gör mig vansinnig att Sverige visar en sådan flathet mot de kriminella. Särskilt eftersom vi har stora problem med illegala vapen” Citatet kommer från Sven-Erik Alhem, f.d. överåklagare och ordförande för brottsofferjourernas riksförbund i tidningen KIT och är en bra sammanfattning på problemet. Och problemet är inte nytt. I åratal har tulltjänstemän gång efter annan slagit larm om att de tvingas undvika att kontrollera vissa fordon som passerar gränsen. När läget blir hotfullt måste de tillkalla polis. Men polisen har knappt resurser att klara sitt eget uppdrag, än mindre åka ut för att hjälpa en annan myndighet.

Problemet är politiskt. Varken politikerna eller Tullens generaldirektör gör något. Istället får vi en massa tramsförslag och förnekelse.

Polisen
Klarar polisen att hantera en koordinerad terrorattack såsom de i Paris eller Bombay?
Svaret är antagligen nej.

För två år sedan ville dåvarande justitieministern Beatrice Ask öka antalet poliser i Nationella Insatsstyrkan från 50 till 97. Detta var för att polisen skulle kunna ingripa på två ställen samtidigt (jämför med Paris-attackerna som skedde på sex ställen någorlunda samtidigt). Två år senare hade insatsstyrkan fortfarande inte fått de önskade anslagen. Fem år efter att Taimour Abdulwahab  sprängt sig själv i centrala Stockholm och åtskilliga gripna terrorister senare hade politikerna fortfarande inte fattat något beslut om att ge våra antiterrorstyrkor de medel de behöver för att skydda oss.

Eftersom vi har så ont om operatörer i specialenheter så tvingas vanliga, patrullerande poliser gripa misstänkta terrorister. Nu uppger poliser att det finns en stor oro i kåren för att möte beväpnade terrorister. Bara en av hundra poliser i Stockholm är utbildad i att använda förstärkningsvapnet, k-pisten MP5. Det finns samtidigt bara ett tiotal sådana vapen att tillgå. Inte heller finns det tillräckligt med tunga västar och skyddshjälmar. Poliserna känner sig i underläge mot terrorister som beväpnar sig med exempelvis AK47:or.

Vem kommer ta ansvar när poliser skadas eller dör på grund av bristfällig utbildning eller beväpning? Kan vi ursäkta döda poliser med naivitet eller några miljoner kronor i besparingar? De flesta skulle nog svara nej på den frågan. Med all rätt.

I ärlighetens namn så är inte Sverige unikt när det kommer till trasigt säkerhetstänk. Det finns andra säkerhetstjänster som inte lyckas ställa om sin verksamhet till den rådande hotbilden.
Fem år efter elfte september rapporterades det att amerikanska FBI enbart hade 33 anställda som kunde ens lite arabiska. Och ingen av dessa jobbade med terrorutredningar. En sådan saktfärdighet kan Sverige inte kosta på sig.

Att sticka huvudet i sanden är inte lösningen på dagens problem. Ändå är det politikerna har gjort och det är det politikerna fortsätter göra, dag efter dag, år efter år.

För vi tappade kontrollen för länge sedan. Att nu bedöma riskerna som åratal av oansvarig politik skapat är snudd på omöjligt.  Priset vi får betala för detta kan komma att bli mycket högt. Ordet ”naiv” räcker därför inte för att beskriva hur våra politiker svikit vår nationella säkerhet. Det finns ett annat, mer passande ord för detta.

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se