Inför det kommande valet till Europaparlamentet förväntas nationalistiska partier gå fram kraftigt, inte minst på grund av en växande opinion mot överstatliga organisationer. Men Sverigedemokraternas samarbete med regeringen gör att partiet istället riskerar väljartapp både till soffan och till småpartier.
Sverigedemokraternas politik är egentligen inte särskilt nationalistisk i en europeisk kontext. Medan flera nationalistiska partier i Europa förespråkar att Ukraina ska sätta sig vid förhandlingsbordet har SD ställt sig på Tidöregeringens och Natos sida. Det är ett medvetet val men partiet är också medvetet om att det finns väljare som inte stödjer den politiken och i stället vill se ett slut på kriget.
– Det är klart att det finns en övre gräns för stödet till Ukraina, sa Åkesson i en intervju med GP för en månad sedan. Detta uttalande utlöste hård kritik från samtliga riksdagspartier med anklagelser om att Åkesson går Putins ärenden och att han borde ta avstånd från sitt uttalande. Igår kom beskedet om var SD egentligen stod i frågan. Sverigedemokraterna och regeringen vill skänka ytterligare 75 miljarder kronor till Ukraina över en treårsperiod, vilket motsvarar Sveriges hela försvarsbudget år 2022. Med detta förslag kommer Sveriges krigsstöd till Ukraina uppgå till över 100 miljarder kronor totalt utöver en stor andel av försvarsmaktens vapenarsenal.
Sverigedemokraternas framgångar i riksdagsvalet ledde till att man blev stödparti till regeringen och fick inflytande, men priset som partiet betalade för att sitta vid bordet var högt. Partiet har med åren successivt övergett de ställningstaganden som Tidöpartierna anser icke rumsrena, till exempel hållningen att den svenska nationens självbestämmande är viktigare än god stämning i Bryssel. Intern opposition mot den globalistvänliga svängningen straffas hårt. vilket behandlingen av Elsa Widding är ett bevis på.
För Moderaterna är SD:s acceptans av globalismen och överstatliga organisationer praktisk eftersom det ger Ulf Kristersson möjligheten att neutralisera SD som politisk förändringskraft. Moderaterna kan numera använda SD som ett extra MUF som väcker debatt, skickar upp testballonger eller planterar idéer hos väljarna. Därför är det kanske inte så förvånande att Åkessons testballong gällande en övre gräns resulterade i mer och inte mindre pengar till Ukraina. Svenska skattepengar som måste kompletteras med lån som har svenska folket som borgenärer.
Att nationalistiska partier i Europa vill se ett slut på kriget beror inte bara på att sanktioner och energibrist slår sönder kontinentens industri och ökar inflationen. Ställningstagandet har också militära och humanitära orsaker. Rysslands övertag på slagfältet ökar för varje dag som går och landets militärindustri fortsätter, trots sanktioner, att producera mer vapen än vad Nato klarar av att tillverka. För varje dag som går blir det alltmer uppenbart att framtida fredsförhandlingar kommer ske på Rysslands villkor. Ukrainas förhandlingssituation kommer därför aldrig bli bättre än den var igår. Men Nato och dess politiska gren (EU) har flera gånger uttalat att Zelenskyj ska kämpa vidare till sista ukrainare och verkar stå fast vid detta cyniska ställningstagande. Alla ifrågasättanden av denna strategi, även av humanitära skäl, stämplas som tabu av etablissemanget.
Tajmingen för Tidöpartiernas stödpaket till Ukraina är väl vald. USA:s panikartade evakuering av Afghanistan skadade Joe Bidens anseende och Demokraterna är nu oroliga inför det kommande presidentvalet i november. Två förnedrande nederlag under en mandatperiod vore ett nederlag för mycket och Joe Biden vill helst att Ukraina håller ut till efter presidentvalet, vilket tvingar Nato att agera snabbt. Ulf Kristersson har därför inte tid att vänta till höstbudgeten som fastställer 2025 års utgifter. Han måste agera nu medan Ukraina och svensk massmedia fortfarande kan upprätthålla något slags trovärdigt narrativ om att Ryssland kan drivas ut från provinserna som landet annekterat.
Regeringspartierna har gått till EU-val på att ”Ukrainas sak är vår” och att ”EU är en garant för ukrainsk seger”. För M, L och KD är stödet till Ukraina ett okomplicerat ställningstagande ”för demokrati och mot diktatur” men det finns sverigedemokratiska väljare som inte håller med. En stor andel av SD:s väljare läser alternativ media där det förmedlas en helt annan bild av vad det är som händer i världen jämfört med det som Bonnier, Schibsted och SVT förmedlar.
Slutsatsen att ukrainska folket offras i ett proxykrig som drivs på av Nato breder ut sig i alternativmedia i hela Europa och bland SD:s väljare är denna slutsats sannolikt mer förankrad än hos de andra riksdagspartierna. Att SD ställer sig bakom att skänka bort en stor del av Sveriges försvarsmateriel och hundratals miljarder kronor är inte självklart rätt för alla deras väljare. Partiet riskerar att förlora väljare till sofflocket eller till närmaste konkurrenten Alternativ för Sverige, som bland annat förespråkar fredsförhandlingar, Swexit och utträde ur Nato.
Ett tapp på några procent vore ingen katastrof för SD, men psykologiskt är det viktigt för partiet att få fler röster än Moderaterna, även i EU-valet. Ett tapp för SD kan snabbt leda till en nedåtgående trend som resulterar i ett sämre resultat även i riksdagsvalet 2026. Väljare som röstar på SD har lämnat andra riksdagspartier just för att de inte längre kunde stötta den gemensamma agendan som samtliga riksdagspartier driver. En röst på SD har varit en protest mot klimathysterin, massinvandringen och globalismen som de andra partierna omfamnar. Många SD-väljare röstade således på partiet i hopp om att de skulle ställa ultimatum och inte för att de skulle ”få inflytande” genom att ersätta sin egen ideologi med moderaternas. För SD:s väljare finns det därför ingen väg tillbaka till riksdagsparti-fållan. Väljarflykten kan i praktiken därför bara gå till småpartier och till soffan.
Eftersom SD:s väljarbas fylls på från andra partier behöver väljarflykt inte påverka nettosiffrorna på kort sikt, men EU-valet har historiskt visat att partier som inte sitter i riksdagen ändå kan ta sig till Bryssel. Piratpartiet och Junilistan lyckades med detta och det är inte omöjligt att det sker igen, kanske redan 9 juni. Och skulle missnöjda SD-väljare hjälpa Alternativ för Sverige komma in i Europaparlamentet så kommer de mer nationalistiska SD-väljarna att få ett synligt alternativ inför nästa riksdagsval.
Inför EU-valet har riksdagspartierna försökt få upp intresset för det politiska spelet. De teatraliska reaktionerna på SD:s trollkonton fick stor uppmärksamhet men något ont blod finns egentligen inte mellan de åtta partierna som styr narrativet. De ideologiska skillnaderna är utsuddade och den så kallade sjuklövern kan stolt luta sig tillbaka och njuta av SD:s acceptans av EU och Nato. Kanske var det därför Johan Pehrson viskade ”lite mer tjafs” i Jimmie Åkessons öra under riksdagens partiledardebatt häromdagen. Illusionen om att det finns en konflikt mellan SD och de andra partierna måste upprätthållas.
Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se