Under 2013 skaffade runt 1 300 svenska sjuksköterskor norsk sjuksköterskelegitimation. Det motsvarar en tredjedel av sjuksköterskorna som utexaminerades i Sverige. Så har det sett ut i nästan tio års tid. Det som lockar sjuksköterskorna till Norge är högre löner och bättre arbetsvillkor. Sverige prioriterar helt enkelt inte yrkesgruppen på samma sätt som vårt västra grannland vilket har lett till att vi konstant lider av en sjuksköterskebrist. Detta är ett fattigdomsbevis.

Vi har tidigare skrivit om bristen på läkare som bland annat beror på alltför få utbildningsplatser.
En tredjedel av alla medicinestuderande med studiemedel från Sverige studerar i dag utomlands.
De flesta hoppas få jobb i Sverige efter utbildningen. För sjuksköterskor är situationen på sätt och vis det omvända. Utbildningen sker i Sverige men anställningen tas gärna utomlands.
Resultatet för svenska patienter är att vi får sämre vård än vad våra skattepengar berättigar oss till.

Problemet med bristen på vårdpersonal förefaller enkel att lösa. Tillför resurser till läkarutbildningar och AT-tjänster. Höj sjuksköterskornas löner och se till att sjuksköterskorna får jobba i enlighet med sina kvalifikationer istället för att göra det som en undersköterska kan göra. Klart!

Men för politiker verkar denna lösning alldeles för krånglig. De har nämligen en universallösning på problemet. Lösningen stavas ”Mer Invandring”, helst från länder utanför EU.
Denna ”lösning” har dock medfört vissa problem. Exempelvis har en undersökning visat att  läkare med utbildning utanför EU inte klarar AT-proven i lika hög utsträckning som svenska läkare. Bland svenska läkare blir cirka 2-4 procent underkända. Andelen underkända i gruppen av läkare med utbildning utanför EU är 40 procent. Dessa individer kan ändå fortsätta att arbeta som olegitimerade läkare inom den svenska sjukvården. I ett land som säger sig värna patientsäkerheten kan man ifrågasätta hur detta kan fortgå år efter år.

Politiker gillar att slänga sig med påståenden som att ”vården behöver invandrarna” och de gillar att upprepa mantrat ”snabbare validering av invandrares sjukvårdsutbildningar” som en lösning på personalbristen i vården. Regeringen anslog häromveckan Socialstyrelsen 10 miljoner kronor för att snabba på valideringen av utomeuropeiska utbildningar. Alla verkar överens om att vi behöver sjukvårdspersonal och det nu. Behovet av personal inom vården kommer nämligen att öka drastiskt. Migrationsverket kommer hantera minst 350 000 asylsökanden de närmaste fem åren.
Ett helt Malmö. Migrationsverket vill därför ha minst 157 miljarder för denna uppgift. Antalet patienter kommer att öka kraftigt och antalet som ”behöver” validering likaså.

Tänk om vi kunde styra om lite pengar så att våra sjuksköterskor kunde få en konkurrenskraftig lön och bra arbetsvillkor. Tänk om vi slapp se en tredjedel av varje årskull försvinna till Norge. Pengarna kanske även räcker till att tillgodose behovet av läkarutbildningar och AT-tjänster. Då skulle vi ju även kunna släppa debatten om validering eftersom vi hade klarat vår egen försörjning av vårdpersonal. Precis så som anstår ett I-land.
________________________________________

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Vad är mest eftersträvansvärt? Hög ”BNP” eller hög ”BNP per capita”?
Politiker, i Sverige och i resten av världen, verkar tycka att hög BNP är mest eftersträvansvärt.

Det finns några viktiga anledningar till att den uppfattningen fortfarande härskar. Den offentliga finansieringen av välfärden växte fram i västvärlden under babyboomen som följde andra världskriget. Den byggde på att befolkningen växte snabbt och att den skulle fortsätta växa i framtiden. En stor del av vår offentliga välfärd är därför finansierad som ett slags pyramidspel, bland annat vårt pensionssystem. AP-fonderna fungerar nämligen som ett transferingssystem där ett års inbetalningar betalas ut under samma år. De som arbetar finansierar utbetalningarna av inkomstpensionerna här och nu. När pengarna inte räcker slår den beryktade pensionsbromsen in för att systemet inte ska gå med underskott.

Det hade varit bättre om pensionerna finansierades genom sparande, det vill säga att varje individ under de yrkesverksamma åren sparade ihop till sin pension. Men så är det inte.
När andelen pensionärer i befolkningen ökar står politikerna inför problemet att försöka lösa finansieringen år för år, något som blir allt svårare. Alternativen står mellan att varje arbetsför individ producerar mer (BNP per capita) eller att vi ser till att det finns fler individer som kan bidra till systemet (ökar total BNP).

BNP per capita har inte ökat ett dugg de senaste åtta åren, trots jobbskatteavdrag, ROT, RUT, sänkt bolagsskatt etc. Det kanske är därför som politikerna förespråkar att vi höjer totala BNP genom invandring istället. Igår gick Arbetsförmedlingen ut med ett pressmeddelande där de torrt konstaterade att ”Antalet inrikes födda i yrkesaktiva åldrar minskar och för att undvika att försörjningsbördan stiger behövs ett stort tillskott av utrikes födda.”

Att utrikes födda också blir äldre en dag verkar inte ha slagit Arbetsförmedlingen. Istället verkar myndigheten resonera att vi för all framtid ska importera arbetskraft för att kompensera för ett pensionssystem med uppenbara brister. Som ett pyramidspel som hela tiden är beroende av nyrekrytering för att inte falla ihop. Det säger sig självt att den vägen leder till en återvändsgränd.

Att göra finansieringen av vår (och resten av världens för den delen) offentliga välfärd beroende av en ständigt ökande befolkning är inte hållbart. Vår planet har de resurser den har. Såvida vi inte hittar ett sätt att befolka galaxen efter att ha skövlat varenda kvadratmeter på denna planet måste vi tänka om. Och enligt prognoserna kommer vi tack och lov tvingas till det.

Innan slutet på detta sekel beräknas nästan alla länder i världen ha en sjunkande befolkning. Således kommer alla länder att stå inför samma ”problem” som Sverige påstås ha idag.  Vi måste ändra på systemet och hitta ett sätt att finansiera välfärden trots en sjunkande befolkning. Fortsätter vi tänka i gamla banor riskerar vi samma öde som pyramidspel till slut möter. Kollaps.

_____________________________________________________

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Enligt SCB:s senaste partisympatiundersökning är det endast 36,7 procent av svenskarna som sympatiserar med de svenska regeringspartierna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Dessutom är det endast 34 procent som uppger att de har stort förtroende för statsminister Stefan Löfven, och ännu värre är situationen för vice statsminister Åsa Romson som åtnjuter stort förtroende av bara 14 procent av väljarna. Och då har regeringen bara suttit vid makten sedan september förra året.

Förtroendet för regeringen som helhet ser dessutom inte ut att bli nämnvärt bättre. Tidigare i veckan fick den rödgröna regeringen svidande kritik av Konstitutionsutskottet. Den unga regeringen har redan hunnit få enhällig kritik i tio(!) ärenden, av vilka Konstitutionsutskottet anser att hanteringen av Bromma flygplats, erkännandet av Palestina och uppehållet av byggandet av Förbifart Stockholm utgör de allvarligaste fallen. Trots att dessa tre ärenden lyfts fram som de allvarligaste ska det faktum att regeringen valde att inte konsultera lagrådet inför slopandet av vårdvalet inte hamna i skymundan. Det fallet, liksom regeringens ovana att inte ta experters råd på allvar, börjar bli talande för ministärens sätt att arbeta.

Det lär vara svårt för regeringen att finna några rimliga ursäkter för Konstitutionsutskottet hårda dom. I snitt tenderar sittande regeringar att kritiseras av Konstitutionsutskottet i fyra fall årligen, varav endast två enhälliga. Att regeringen Löfven utsätts för tio fall av enig kritik är därför minst sagt anmärkningsvärt och tyder på en slapp attityd hos regeringen, vilket är illavarslande. Argumentet att regeringen är ny vid makten är inte heller någon ursäkt. En ny regering bör göra sitt yttersta för att skapa ett förtroende hos allmänheten, varför den bör vara extra försiktig för att prickas av Konstitutionsutskottet. Trots att en regering är ny får den inte präglas av amatörmässighet – vissa politiker kan förvisso vara oförberedda inför sitt nya uppdrag som minister, men i sådana fall bör vederbörande kompletteras av erfarna och kompetenta tjänstemän, vilket tyvärr inte verkar ha varit fallet.

Vid sidan av förtroendet hos väljarna verkar dessutom regeringen göra sitt bästa för att försämra relationen till omvärlden. Att under samma period reta upp både Israel och Arabförbundet får onekligen ses som en bedrift. Det hade dock varit klädsamt ifall utrikesminister Margot Wallström (S), med sin långa erfarenhet, hade lärt sig något av detta. Det verkar dock inte heller ha varit fallet.

I tisdags gästades Sverige av Finlands nya utrikesminister. Av tradition är Finland Sveriges främsta partner i utrikespolitiken, varför det brukar vara ett högtidligt tillfälle, oavsett eventuella politiska skillnader statsråden emellan. Diplomatin bör stå högre än tillfälliga personliga meningsskiljaktigheter statsråden emellan. Men denna gång var det Sannfinländarnas partiledare Timo Soini som besökte i Sverige i egenskap av finsk utrikesminister. Detta gjorde att den rödgröna regeringen inte mer än nödvändigt uppmärksammade att mötet skulle äga rum. Och i stället för att anordna ett värdigt mottagande för den finske utrikesministern bokade regeringen ett konferensrum på ett hotell i närheten av Arlanda, för att snabbt kunna genomföra det traditionsenliga ärendet.

Det går att ha starka uppfattningar om ett av de finska regeringspartierna, men det är inte en ursäkt att bete sig illa mot en systernation med en sådan lång gemensam historia; ett beteende som med rätta resulterade i förundrade artiklar i finsk press. En media som för den delen inte sympatiserar med Sannfinländarna, men bevisligen kan lyckas hålla flera bollar i luften.

Med en opposition som inte var bakbunden av Decemberöverenskommelsen hade regeringen vid det här laget varit hårt ansatt. Den verbala fäktningen är föga verksam när regeringen vet att allianspartierna inte tänker fälla regeringen. Vid det här läget vore det inte orimligt med att misstroendevotum, ett verktyg Anna Kinberg Batra också har varnat för. Men det kanske också endast är ett spel för galleriet?

________________________________________

Mattias Holmström
mattias.holmstrom@dnv.se

Månadens Företagarkrav handlade om att hjälpa flyktingar på plats i konfliktens närområden. Resurserna som frigörs bör användas till att halvera arbetsgivaravgifterna för företag med upp till tio anställda. Någon påpekade att förslaget om att hjälpa flyktingarna på plats tagits från Sverigedemokraternas partiprogram och på grund av det behöver åka rakt ner i papperskorgen. Därför anser vi att det är på sin plats med ett förtydligande.

Den Nya Välfärden är en partipolitiskt obunden stiftelse. Det är fritt fram för alla partier att anamma våra förslag. Vi avhåller oss inte från att lägga förslag bara för att ett föraktat parti råkar ha samma åsikter i frågan. Ett sådant förhållningssätt hade gjort att vi hade varit tvungna att ständigt stämma av att Sverigedemokraterna inte håller med oss i sakfrågor gällande cabotage, arbetsgivaravgifter, LAS, upphandlingsregler etc. Ett sådant förhållningssätt hade i förlängningen gett Sverigedemokraterna makten över våra idéer. Denna trend ser vi i politiken, där motståndet mot Sverigedemokraterna som parti har omintetgjort en saklig debatt om invandringen.

Den Nya Välfärden arbetar för ett bättre företagarklimat. Vi inser dock att alla våra förslag behöver vara finansierade. Det vore inte seriöst att, som många andra gör, påstå att man kan minska statens intäkter med många miljarder utan att berätta var pengarna ska tas ifrån. Vi anser inte att det finns pengar att ta från skola, vård och omsorg. Däremot anser vi att det går att spara på flyktinginvandringen.

Låt oss betona att det inte handlar om att vända bort blicken för den hemska situation som människor på flykt befinner sig i. Tvärtom. Sverige ska fortsatt värna om den humana traditionen och hjälpa människor i nöd. Vår nuvarande politik bygger på att alla flyktingar som lyckas ta sig hit får en hög levnadsstandard i förhållande till de flyktingar som är kvar i lägren närmare konflikten de flytt ifrån. Hade vi haft obegränsat med pengar så hade detta inte varit ett problem. Vi hade kunnat erbjuda en fristad i Sverige åt alla som önskade komma hit. Tyvärr så är pengar en begränsad resurs och politik handlar om att välja. Valet består av att prioritera mellan att ge mycket till några få eller ge lite till många. Sverige har valt att ge mycket till några få.

Den insatte läsaren vet att Sverige är ett av få länder som har en biståndsbudget på närmare 1 procent av BNP. Det som är mindre känt är dock att vi använder mer och mer av biståndsbudgeten till att finansiera mottagningen av flyktingar i Sverige. För 2015 försvinner hela 9 miljarder kronor ur biståndsbudgeten – nästan en fjärdedel – till att finansiera mottagandet av asylsökande. Sverige är den största mottagaren av svenskt bistånd. Om vår flyktingpolitik har som syfte att rädda liv så bör vi rädda så många liv som möjligt. Kostnaden för att rädda liv i konflikternas närområden är betydligt lägre.

I budgeten för 2015 så har utgiftsområde ”migration” fått 17,91 miljarder och utgiftsområde ”integration” fått 16,75 miljarder. Totalt 34,7 miljarder kronor. Då är inte kommuner och landstings kostnader inräknade. Dessa kostnader omfattar bland annat skola, sjukvård, socialbidrag och äldrevård. En del bedömare, såsom Jan Tullberg, uppskattar att kostnaden för invandringen totalt ligger på ca 250 miljarder per år. FN:s flyktingprogram UNHCR har begärt 6,23 miljarder dollar (56 miljarder kronor) för 2015. Om vi jämför med vad vi totalt betalar för invandringen i Sverige skulle vi kunna finansiera UNHCR själva och ändå få pengar över. UNHCR ansvarar för över 13 miljoner människor. Jämför med 100 000 asylsökande till Sverige varje år.

I Norge har förslag om att ta emot 10 000 syriska flyktingar hyllats av de flesta politiska partier. Den norska regeringen har beräknat att kostnaden för mottagandet kommer att uppgå till 10 miljarder norska kronor under en femårsperiod. NRK bad norska statistiska centralbyrån att beräkna kostnaden. Utfallet blev 20 miljarder för en tioårsperiod. I vårt grannland är åsiktskorridoren inte lika snäv som här. Kritiker med inblick i flyktingfrågor påpekar att Norges utgifter för mottagandet skulle motsvara UNHCR:s årsbudget för 7 miljoner syriska flyktingar som befinner sig i Jordaniens, Libanons och Syriens flyktingläger. Politik handlar som sagt om att välja.

Varför väljer Den Nya Välfärden att föreslå halverade arbetsgivaravgifter för små företag? Svaret på frågan ligger i att fyra av fem jobb skapas i små företag. Med sänkta arbetsgivaravgifter blir det billigare för företagare att anställa utan att lönerna sjunker. Enligt våra opinionsundersökningar skulle en sådan reform ge upp till 145 000 nya jobb. Många av dessa jobb skulle även komma invandrare till del. Därför är en halvering av arbetsgivaravgiften en viktig åtgärd för att förbättra integrationen.

Politikens fokus på riktade subventioner har haft dålig effekt på sysselsättningen och skapat fusk och snedvridning av konkurrens. En generell sänkning av arbetsgivaravgifterna är därför den bästa lösningen för att stimulera en sund sysselsättningstillväxt. Vi ställer inte arbetsgivaravgifter mot människoliv. Vi pekar bara på faktumet att det går att kraftigt förbättra villkoren att anställa och samtidigt rädda fler liv än vi gör idag.
________________________________________

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Kan det vara så att media väljer att undanhålla information från medborgarna?
För Den Nya Välfärden aktualiserades denna fråga i veckan som gått.

I tisdags släppte Den Nya Välfärden en undersökning som vi beställt från Demoskop. Undersökningen visar att 58 procent av befolkningen anser att invandringen till Sverige är för stor. Endast 8 procent anser att den är för liten. Detta är, vad vi kan finna, den mest kritiska opinionen mot invandringsvolymerna som redovisats till dags dato. Det kan inte anses vara annat än politiskt sprängstoff eftersom det visar på att riksdagspartierna är helt ur fas med väljarna.

Undersökningen skickades till så gott som alla dagstidningar i landet. Vi förväntade oss att åtminstone ett tiotal skulle skriva en notis eller mer om nyheten. Men så blev det inte.
Det enda omnämnandet om undersökningen publicerades på en ledarsida i Smålandsposten och i en debattartikel i Expressen. Det var allt.

Inte helt oväntat exploderade dock nyheten på Internet. Bloggar och nyhetssidor som betecknar sig själva som ”sverigevänliga” slängde upp undersökningen som huvudnyhet. Även bloggar som rapporterar allmänt om samhällsfrågor tog upp nyheten. Kommentarsfälten fylldes snabbt och fortsätter fortfarande, tre dagar senare, att fyllas på.

De ”sverigevänliga” medierna brukar nedsättande kalla de etablerade papperstidningarna, radio och TV för ”gammelmedia”. De påstår att dessa undanhåller och förvränger nyheter som är kritiska mot journalisternas egna uppfattningar.  De anger denna ”mörkläggning” som ett skäl till att ”gammelmedia” tappar i popularitet till förmån för sidor som visar den oretuscherade sanningen.

Det är viktigt att klargöra att ingen har någon som helst skyldighet att uppmärksamma pressmeddelanden från Den Nya Välfärden. Det är fritt fram för varje redaktör att välja vad som har nyhetsvärde och vad som inte har det. Men när det gäller opinionsundersökningar om invandringsfrågan har redaktörer historiskt haft ett stort intresse av att publicera resultaten – så länge som resultaten ”visat rätt”.

Redaktörer brukar i regel neka till att de sållar och förvränger nyheter. Tyvärr så får de som hävdar motsatsen vatten på sin kvarn alltför ofta. Vårt tips blir därför att publicera nyheter som läsarna har intresse av att läsa, även om det ibland går emot den egna politiska övertygelsen. Om inte så kommer läsartappet att accelerera och tidningsdöden komma i förtid. Och en sån utveckling vore mycket olycklig.
________________________________________

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

”Vi har fyra våldtäkter per 100 000 kvinnor, medan Sverige har mer än 130. ”
Detta sa den indiska kvinnoministern till svenska reportrar i ett besök häromveckan. Citatet förefaller vara menat att nyansera den dåliga bilden av Indien som ett land där våldtäkter sker lite varstans utan påföljder för gärningsmännen. En intressant iakttagelse är att media i Sverige inte kommenterade citatet från ministern. Är det verkligen så att Sverige har ovanligt många våldtäkter jämfört med andra länder?

Det enkla svaret är ”ja”, även om just siffran 130 av 100 000 inte har någon källa. Siffran ligger snarare på dryga hälften, även det enormt högt i ett internationellt perspektiv. Antagligen har ministern räknat ihop sexuellt ofredande och våldtäkt.

Anledningen till att antalet våldtäkter i Sverige växt så starkt varierar beroende på vem man frågar. Enligt BRÅ beror det dels på att våldtäkt som juridiskt begrepp sedan 2005 även omfattar utnyttjande i utsatt tillstånd. Varför ”annat sexuellt ofredande” också följt samma kurva som våldtäkterna förklaras inte av rådet, se grafen nedan.

Den vanligaste förklaringen till att brottsligheten växer i Sverige beror enligt BRÅ på att anmälningsbenägenheten är så stor. För att styrka sin tes använder de sig utan den Nationella TrygghetsUndersökningen (NTU). Där får cirka 12 000 personer svara på frågor om utsatthet för brott, trygghet, förtroende för rättsväsendet samt kontakter med rättsväsendet. Med hjälp av undersökningen kan man studera brottsutvecklingen utan att vara beroende av att brotten anmäls till Polisen. BRÅ jämför statistiken från NTU med polisanmälningarna och drar sedan slutsatser om hur anmälningsbenägna svenskarna är. Slutsatsen från BRÅ:s sida är nästan alltid att den ökade brottsligheten beror på en ökad anmälningsbenägenhet. Så lägligt…

Någonstans måste vi ändå sansa oss och inse att det här är ett betydligt större problem än politikerna vill ge sken av. För hur vi än vrider och vänder på det så anmäls det 1395 procent fler våldtäkter i dag än det gjorde 1975. Och det är inte bara våldtäktsfallen som växer. Under 1996 sattes 219 bilar i brand. År 2013 var det 1372. Sverige är i särklass världsledande när det kommer till skolbränder, något som beräknas kosta minst en halv miljard om året. Brandkåren vågar inte åka ut till vissa områden utan skydd av polis. Och polisen vågar knappt åka in i dessa områden själva. Inte heller brevbärarna. Den enda anledningen till att antalet mord inte ökat lika snabbt är för att en bättre medicinteknik gjort att vi kan rädda livet på människor som för 30 år sedan hade dött av sina skottskador. För någon brist på skjutningar med uppsåt att döda har vi då inte…

Det är uppenbart att ursäkterna om en ökad anmälningsbenägenhet inte håller längre för att förklara hur våldtäkter och andra brott ökat lavinartat. Politikerna vet anledningen till att det ser ut som det gör. Nu är det dags att de gör något åt det!

(Den som är intresserad av kvinnors usla situation i Indien kan börja läsa här.)
________________________________________

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

”Digitalisering, automatisering, robotisering.” Varför behöver jag bry mig om det?
– Jo för att 53 procent av dagens anställda beräknas kunna ersättas av digital teknik under de kommande två decennierna. Och det är inte bara några lågkvalificerade jobb vi pratar om här.
Ju smartare datorerna blir och ju mer fingerfärdiga robotar vi får desto större risk att just ditt jobb ligger i farozonen för att ersättas av en maskin.

Rädslan för att maskinerna ska ta över våra jobb är inte ny. Även i industrialismens gryning protesterade arbetare som såg sin försörjning hotad av de nya maskinerna. Sabotage och oroligheter präglade bland annat England under mitten av 1800-talet. Dessa yttringar av missnöje stoppade förstås inte teknikutvecklingen. Istället har tillväxten av ny teknik fullkomligen exploderat, i en del branscher exponentiellt.

Skillnaden mellan då och nu är att det under 18- och 19-hundratalet tillkom nya jobb när gamla försvann. Traktorn gjorde att färre jordbruksarbetare behövdes. Dessa kunde flytta till industrin som skrek efter arbetskraft. När industrin lade ner eller automatiserades kunde arbetskraften sysselsättas av den offentliga sektorn eller ta servicejobb. Men vad händer när så gott som alla branscher kan rationalisera bort arbetskraft. Var vänder sig den arbetsföre som inte har specialistkunskaper inom exempelvis programmering?

För människan har utvecklingen varit av godo. Vi lever i den bästa av världar som någonsin existerat. För detta bör vi självklart glädjas. Men även i den bästa av världar finns det utmaningar och problem. Ett problem som vi behöver lösa är vad vi ska göra när de flesta människor inte längre behövs i arbetskraften. Hur ska människor, vars färdigheter inte längre behövs, finna en mening i tillvaron? Hur ska dessa försörjas? Hur ska vi inhämta skatt och vad/vem/hur ska vi beskatta? Det här är inga lätta frågor att besvara, men likväl måste vi förbereda oss för det som antagligen blir en ”andra industriell revolution”, med nästan lika stora implikationer som den första.

Politiken bör lösa dagens problem men även förbereda sig inför framtidens utmaningar. Det går inte att skjuta upp lösningen på framtiden eftersom utvecklingen redan pågår och tiden är knapp. Mellan 2006 och 2011 automatiserades var tionde jobb eller ungefär 450.000 arbetstillfällen. Problemet som vi tagit upp i detta blogginlägg är således ingen höger-vänster-fråga. Det är en ödesfråga.

________________________________________

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Stockholms stad har fått massiv kritik för att under tisdagen ha klubbat igenom en strategi mot extremism. Målet med strategin är bland annat att ”förhindra terrorresor, men också att hantera hemvändande IS-krigare med hjälp av olika typer av stöd”.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Med rätta blev både media och allmänheten rasande. Islamister som åker ner för att begå folkbrott ska inte behandlas med silkesvantar, de ska lagföras. Det är märkligt att Stockholm valde att klubba igenom ett sådant förslag trots att Örebro kommun alldeles nyligen fick svidande kritik för att föreslå stöd åt hemvändande krigsförbrytare.
Örebro kommuns politiker menade att de försökte göra vad de kunde för att ”möta upp” dessa ungdomar, minska utanförskapet och få in dem i samhället igen. Politikerna menade att hoppades på att radikaler skulle lämna terrorn bakom sig och rehabiliteras in i samhället igen.

Att människor blir arga är förståeligt och berättigat. Men det finns en fråga som ofta glöms bort i debatten. Vad är egentligen kommuners ansvar för terrorister?
Kommuner har inte ansvaret för att lagföra terrorister och slänga dem i fängelse – det har staten. Kommuner har inte heller makten att vägra medborgare att korsa kommungränsen. I själva verket har kommuner inte några nämnvärda befogenheter alls att bekämpa terrorism. Om ett kommunalråd vill bekämpa terrorism och ser över verktygslådan som står till förfogande så återstår just socialtjänst, dialog, kommunala jobb och bostäder. Mycket annat finns inte för ett kommunalråd att göra.

Kanske borde vi först och främst vara förbannade på staten som inte tar sitt ansvar. Det går inte längre för staten att outsourca alla moraliska dilemman till kommunerna Det är ju trots allt staten som har kontrollen över rättsväsendet, polisen och försvaret. Det är riksdagen som lagstiftar och regeringen som verkställer lagarna. Istället för att lämna över ansvaret på kommunerna borde riksdag och regering slå näven i bordet och lagstifta mot problemet.  I en utmärkt ledare i Expressen beskrivs problemet med de mer eller mindre omöjliga uppdrag som läggs i kommunpolitikers knä. Det är i längden inte hållbart.

Det är dags att rikspolitiker tar sitt ansvar för terrorism och radikalisering. Svenska myndigheter har idag inte ens befogenheter att utföra reseförbud eller dra in pass för medborgare som deltar i terrorkrig. SÄPO önskar att terrorister säger till när det åker iväg för att slakta kvinnor och barn, något vi hånas för av andra länder.

Staten har trots allt hårdhandskar medan kommuner bara har silkesvantar att tillgå. Kommunerna bör därför ta sig en funderare på om terrorismbekämpning är något som verkligen ingår i deras uppdrag eller om de tagit på sig någon annans fajt…
________________________________________

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se