Media och politiker älskar att prata om ”Den Demografiska Bomben” som snart kommer att explodera när de stora barnkullarna går i pension. Tidigare finansminister Pär Nuder förutsåg sådana grava problem med den kommande försörjningsbördan att han använde ordet ”köttberg” om 40-talisterna. Detta gjorde Göran Persson, själv född 1949, minst sagt irriterad. Med rätta. För det är inte helt självklart att pensionärer behöver vara en börda. Idén med pensioner bygger på att människor under sitt arbetsliv sparar ihop till ålderdomen. Att pensionssystemet har blivit underfinansierat och mer liknar något slags bedrägligt transfereringssystem är snarare politikernas fel och inte medborgarnas. Men den diskussion får vi ta en annan gång…

Sedan Nuder-skandalen används inte ordet köttberg för beskriva problemet med den framtida försörjningsbördan. Kanske är begreppet inte så aktuellt längre med tanke på att de flesta fyrtiotalister redan gått i pension år 2015. Vi har liksom kommit över den puckeln och jorden gick uppenbarligen inte under.

Så vad är det då som alla ”experter” är så fortsatt rädda för? Svaret är att prognoserna pekar mot att andelen pensionärer kommer att öka i framtiden. Anledningen är att det föds för få barn. Det som glöms bort är att barn också behöver försörjning. Om barnkullarna blir mindre betyder det att färre barn behöver försörjning. Försörjningsbördan blir på så sätt konstant. Detta illustreras av forskaren Lars Tornstam i ett föredrag från 2008:

Det Tornstam försöker förklara är att andelen pensionärer över tid varierar med barnkullarna. Andelen i yrkesverksam ålder ligger över tid på runt 60% av befolkningen. Således behöver vi inte oroa oss om ålderssammansättningen på befolkningen. Problemet ligger snarare i att inte alla som kan arbeta också gör det. Vi har för en alldeles för låg sysselsättningsgrad bland de som saknar fullständiga betyg och bland utrikes födda. Utöver det har vi en alldeles för låg produktivitetsökning i Sverige för att i framtiden kunna försörja de som inte ska behöva arbeta: barn, pensionärer, människor med svåra funktionshinder etc. Men detta har inte med ålderssammansättningen att göra. De beror snarare på en felaktig politik som håller tillbaka nyföretagande samtidigt som den minskar incitamenten för fullt arbetsföra att göra sig anställningsbara.

Det är därför löjeväckande när Arbetsförmedlingen släpper en rapport om att Sverige behöver 100 000 invandrare om året för att klara framtidens försörjning. Om en ökad befolkning var allt som krävdes för att desarmera den demografiska bomben skulle vi kunna ta intryck av Liberia, Zimbabwe och Afghanistan, där befolkningen växer så det knakar. På något märkligt sätt så verkar inte befolkningstillväxt per automatik öka välståndet i dessa länder…

Försörjningsbördan minskas bäst genom att de som är i arbetsför ålder faktiskt arbetar och att vi har en sund produktivitetsökning per capita. Allt annat är trams.
________________________________________

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Regeringen gör inte rätt särskilt ofta – men ibland händer det. En kylig dag i februari meddelade regeringen att man avsåg att skärpa reglerna för nystartsjobb, med start 1 april.
De nya reglerna innebär ett tak på 22 000 kronor i månaden för den bidragsgrundande lönekostnaden vid nystartsjobb. Oavsett om en anställd har en lön som är högre än 22 000 kr är det detta belopp som ska läggas till grund för beräkningen av stödets storlek. Tidigare har det inte funnits något tak, vilket resulterat i att vissa företag fått subventioner för löner på över 50 000 kr i månaden. Dessa arbetstagare kan knappast anses stå långt från arbetsmarknaden…

Om man har varit arbetslös en längre tid eller är ny i Sverige kan man få nystartsjobb. Det innebär att arbetsgivaren får ersättning för upp till 63 procent av den anställdes lön. Bidraget infördes av den borgerliga regeringen år 2007 och har sedan dess utnyttjats för att bland annat snedvrida konkurrensen och bidragsfuska. Som Företagarombudsmannen vid Den Nya Välfärden tidigare uppmärksammat så är taxibranschen extra utsatt. I Den Nya Välfärdens tidning år 2013 skrev vi om att var tionde taxiförare hade en subventionerad anställning. Nu har Ekot på Sveriges radio bett Arbetsförmedlingen granska branschen. Sedan 2007 har 10 479 nya förare fått stödet. Detta kan jämföras med att det fanns totalt knappt 16 500 taxibilar i Sverige förra året.
Flera åkerier bygger hela sin verksamhet på nystartsbidrag. Konkurrensen snedvrids och åkare som inte utnyttjar bidragen får allt svårare att konkurrera.

De åkare som inte utnyttjar bidragen betalar full lön och hela arbetsgivaravgiften. Dessa åkare subventionerar alltså konkurrenterna som väljer att utnyttja subventioner. Det måste sticka i ögonen….

Enligt Dagens Nyheter avstår runt hälften av alla städföretag från att delta i offentliga upphandlingar eftersom de inte kan konkurrera med bolag som dumpar timpriserna med hjälp av bidragsanställda. Med andra ord vinner skattesubventionerade företag kontrakt som sedan ska betalas med skattepengar.

Alliansen var oerhört naiva när de beslöt att så gott som alla arbetslösa skulle bli berättigade till subventioner. Tidigare var tanken att människor som hade funktionshinder eller av någon annan anledning hade nedsatt arbetsförmåga skulle bli anställningsbara med hjälp av ekonomiskt stöd till arbetsgivaren. Alliansen ändrade spelplanen drastiskt. För inte nog med att konkurrensen i hela branscher snedvreds, det öppnade också upp för ett enormt fusk. Det satsas runt 20 miljarder varje år på olika former av anställningsstöd. Med mycket bristfällig uppföljning av resultat och av riktigheten i de beviljade fallen. Det är inte särskilt konstigt att vargarna flockas när arbetsmarknadspolitiken ter sig så pass fåraktig.

Arbetsmarknadspolitiken har ett problem i att de människor som står långt från arbetsmarknaden bara blir fler och fler. Med allt fler ungdomar som inte har fullständiga betyg och västvärldens största invandring per capita av lågutbildad arbetskraft famlar politikerna efter lösningar. Att politikerna saknar lösningar för att få asylinvandrare i arbete har vi skrivit om tidigare.  Valet för politikerna står mellan pest och kolera. Ska vi ha en stor mottagning av arbetskraft som inte är anställningsbar kan vi antingen välja ”bidragslinjen” eller ”arbetslinjen”.

Bidragslinjen innebär att vi förutsätter att majoriteten av asylinvandrarna helt enkelt inte kommer att få ett jobb och därför kommer hamna i bidragsberoende och utanförskap. Arbetslinjen har inneburit att vi försöker att subventionera in dem på arbetsmarknaden och därmed snedvrider konkurrensen och öppnar för bidragsfusk. Då riskerar vi att slå ut de företag som inte utnyttjar bidragen.

Vi har hamnat i en situation som inte går att lösa med varken arbetsmarknadspolitik eller bidragslinje. De som förespråkar att Sverige även fortsatt ska ha västvärldens största invandring av lågutbildad arbetskraft måste förklara hur detta ska gå till. Ska vi öka antalet bidragstagare med tiotusentals människor per år eller ska vi slå ut alla icke-subventionerade företag? Det finns antagligen ett skäl till att förklaringen uteblivit…
________________________________________

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Den 7 juli 2013, var det vindstilla på Jyllland, Danmark. Vindkraftverken stod stilla. Elpriset sköt i taket. En omgång tvätt med torktumling kostade under tidpunkten ca 88kr.

Danmark är beroende av vindkraft. Vid vindstilla förhållanden är landet därför beroende av elimport, men under just denna dag var kapaciteten på överföringskabeln mellan Danmark och Tyskland kraftigt reducerad, vilket fick denna bristsituation att uppstå. Nu kan man ju tycka att detta är absurt och fråga sig hur danskarna kan vara så dumma att de inte ser till att säkra sin energiförsörjning. Men innan man hånskrattar ska man ha i åtanke att svenska politiker delar samma ambition som de danska. De anser bägge att symbolpolitik är viktigare än en pålitlig energiförsörjning.

Sverige har en klar fördel jämfört med andra länder i Europa. Under 1900-talet, när sunt förnuft fortfarande var en dygd, byggde vi kraftverk som för en lång tid framöver säkrade vår energiförsörjning. Vattenkraften och kärnkraften har därefter i årtionden försett oss med en billig och pålitlig elproduktion med försumbara koldioxidutsläpp. Medan andra länder varit beroende av allehanda skurkregimer för sin gas, kol eller olja har vi kunnat sova gott om natten, vetandes att vi alltid kommer ha elektricitet för att värma våra hem och driva våra industrier.
Men den eran är på väg att ta slut.

Energiminister Ibrahim Baylan stod och flinade när han i förra veckan gav beskedet om att Ringhals 1 och 2 skulle stängas i förtid. Vattenfall menar att det låga energipriset orsakat beslutet, men erkänner även att regeringens höjning av energiskatten på kärnkraft spelar in. Effektskatten höjdes ju med nästan 17 procent och motsvarar nu en fjärdedel av marknadspriset på den nordiska elbörsen.

Som väljare kan ställa sig frågan varför låga energipriser är något dåligt? Ibrahim Baylan borde ju göra kullerbyttor av glädje när ett lågt energipris främjar vår industri. Istället ser han det som ett problem. Kanske beror det på att Vattenfall har ett avkastningskrav på 9 procent på sysselsatt kapital. En hög avkastning är tydligen viktigare för energiministern än låga elpriser för kunderna.

Att ersätta reaktorerna Ringhals 1 och 2 med vindkraft görs dock inte i en handvändning. För att kompensera för bortfallet behöver vi bygga 2 000 vindkraftverk till en byggkostnad på 60 miljarder kronor. Eftersom varje vindkraftverk beräknas gå med 2 miljoner kronor i förlust varje år behöver dessa 2000 kraftverk subventioneras med 4 miljarder kronor per år. Totalt rör det sig om 60 miljarder i subventioner över en 15-årsperiod. Grattis elkonsumenter och skattebetalare!

Tyskarna ligger som vanligt steget före. Deras iver att stänga ner kärnkraften i förtid har kostat dem 200 miljarder kronor per år i subventioner. Deras elpriser ligger 50 procent högre än genomsnittet i Europa. Vansinnet har lett till att det börjar pratas om en avindustrialisering av Europa. Då framstår det som självklart att Sverige inte kan stå och titta på med armarna i kors utan också hoppar på det gröna tåget mot undergången.

Miljöpartiet har länge förespråkat att kärnkraften minsann inte skulle klara sig utan subventioner. Ett avskaffande av kärnkraften är enligt MP marknadsmässigt sunt. Men det stämmer inte. Kärnkraftsindustrin betalar in enorma summor till staten. Den termiska effektskatten är lika stor oavsett om verket är i drift eller inte (Det går att få en viss reduktion om verket är ur drift i 3 månader eller längre.). Bara den skatten drog in ca 4,5 miljarder kronor under 2014. Dessutom betalar kärnkraftsindustrin in pengar till kärnavfallsfonden för  alla kostnader för nuvarande och framtida förvaring av kärnbränsle samt rivning och återställning av marken där kärnkraftverken är placerade. Inbetalningen till fonden under 2013 var 2,5 miljarder kronor. Förra året var fondens totala storlek ca 51 miljarder kr. När befintliga verk ska rivas beräknas fondens kapital vara 150 miljarder kr. Således är kärnkraften det enda kraftslaget som tar ansvar för framtida nedmontering.

Regeringen vill utöka satsningen på vindkraft, den kraftkälla som är mest beroende av subventioner. Det är även den kraftkälla som är mest beroende av vädrets makter och därför högst osäker ur ett energisäkerhetsperspektiv. Om vinden inte blåser så kommer vi behöva starta igång kol- och naturgaseldade kraftverk för att kompensera. Hur miljövänligt är det?
Eller kanske ska vi helt enkelt lägga ner alla ambitioner på att ha en stabil elförsörjning till en rimlig kostnad. I U-länder har man dagliga strömavbrott och befolkningen där lär sig leva med det. Eller kanske nöja oss med att vi bara har råd att använda elektriska apparater när det blåser och leva i mörker resten av tiden.

Kommande Earth Hour bör vi vara tacksamma att lampan åter går att tända när jippot är över. Om inte allt för lång tid kan vi nämligen ha en ofrivillig Earth Hour, varje dag, året runt…
________________________________________

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

”Anders Borg anser att de låga räntorna i Sverige är ett experiment som pågår och som världen inte har en aning om vad det innebär. Det går dock att minska riskerna genom att ha mer kapital i bankerna, höja amorteringskravet och sänka ränteavdraget. Enligt Borg har vi ett till två år av tillväxt, sen kommer tillgångsprisbubblan att spricka.” Detta säger han till tidningen Affärsvärlden.Tack Anders Borg för den insikten. Det hade varit klädsamt om du under dina åtta år som finansminister kunde ha adresserat dessa problem. För det är alltid lätt att vara efterklok.

Moderaterna vill dock inte ta till sig sin forne finansministers nyvunna insikter. Frågan om sänkta ränteavdrag är inte på tapeten. Det är ju trots allt de rödgröna som har makten och därmed ansvaret för att förhindra att fastighetsbubblan växer till sig. Men den socialdemokratiska finansministern vill inte heller ta ansvaret för bubblan, utan anser att det är Moderaterna som ska bära skulden.

För ett par veckor sedan berättade hon till SvD att det inte är aktuellt att minska ränteavdragen. Finansinspektionen hade då precis dragit tillbaka sitt förslag om amorteringskrav:
”Varför förändrar FI:s besked er hållning till att se över ränteavdraget?
– Nu är frågan inte aktuell eftersom det största oppositionspartiet inte vill diskutera den.
Att det inte är aktuellt beror alltså på Moderaterna, är det riktigt uppfattat?
– Om Moderaterna inte vill att man ska diskutera frågan så blir den inte aktuell.”

Moderaterna ville under sin regeringstid inte göra något åt bubblan i. Nu har Magdalena Andersson exakt samma problem och vill inte ta några beslut om inte moderaterna tar halva ansvaret och därmed sin del av väljarnas ilska. Bägge partier påstår sig dock vilja fortsätta att ”ta ansvar för Sveriges ekonomi”…
________________________________________

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Knappt hade Ebba Busch Thor valts till ny partiledare i KD innan mediestormen tog fart. Ebba, som av kritiker utpekats som en radikal reaktionär, valde nämligen att uttala sig i abortfrågan. Till Aftonbladet berättar hon att det bör finnas en rätt för vårdpersonal att vägra utföra aborter, en så kallad samvetsfrihet.
”Vi tycker att det viktiga här är först och främst se till att respektera kvinnans val i en situation av graviditet. Men vi tycker också det måste vara möjligt att på arbetsplatsen lösa ett skydd utav samvetsfriheten”, meddelar hon tidningen. Med andra ord vill hon införa möjlighet att arbetsvägra.

För oavsett vad vårdpersonalen har för personliga åsikter så ingår utförandet av aborter i jobbet. Skulle vårdpersonal få möjlighet att vägra utföra arbetsuppgifter med hänvisning till värderingar så öppnar det upp för alla möjliga former av diskriminering i den skattefinansierade vården. Om du är Jehovas vittne kan du vägra ge blodtransfusioner. Om du är rasist kan du neka vissa etniciteter vård. Ja ni förstår poängen. Så länge abort är lagligt och proceduren täcks av vår skattefinansierade sjukförsäkring ska vårdpersonal utföra dessa. Eller välja ett annat yrke…

Som ett första utspel är det märkligt att Ebba Busch valde att belysa abortfrågan. Hon kanske har hämtat inspiration från den amerikanska debatten, som är oerhört mer polariserad. I Sverige råder det nästan total konsensus om aborträtten. Att inskränka aborträtten, genom lag eller genom praktiska hinder, vinner inget gehör hos folket. Detta fick Jimmie Åkesson erfara när SD:s kvinnoförbund föreslog att sänka tidsgränsen från 18 till 12 veckor. Åkesson fick springa gatlopp i media och fokus flyttade från partiets kärnfrågor till att istället handla om hur kvinnofientligt och mossigt partiet var. Knappast en smart strategi för Busch Thor att efterapa.

På den andra sidan av politiska blunders kommer Stefan Löfvens frånvaro av utspel gällande den utlovade 90-dagarsgarantin för unga. I valrörelsen upprepade Löfven åtskilliga gånger hur viktigt det var att ingen ung ska gå arbetslös i mer än tre månader innan ­personen ska e­rbjudas jobb, utbildning ­eller ­praktik. Men efter valet har Löfven varit märkligt tyst. Det som skulle bli regeringens första reform spekuleras nu ske först 2018. Fast frågan är om Socialdemokraterna har tid att vänta så länge. I Yougovs senaste opinionsundersökning ligger S på 26,2 procent, rena Juholt-nivåer. Partiet behöver slagkraftiga reformer som visar på handlingskraft för att vända trenden. Om det inte är så att Löfven mycket väl vet att 90-dagarsgarantin inte kommer att lösa problemet med ungdomsarbetslöshet och därför medvetet skjuter upp reformen till valåret 2018. Då kan han svara kritikerna med det klassiska politikerutspelet: ”Vi har precis sjösatt en stor reform och det är för tidigt att utvärdera de positiva effekterna av denna”
________________________________________

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

”Att Sverige under mer än ett decennium inte förmått vara självförsörjande på läkare är ett fattigdomsbevis. Därutöver är det ett tecken på snålhet. Möjligen också dumhet.”
Detta skrevs i en ledare i DN sommaren 2013. Bakgrunden är att Sverige sedan länge inte kunnat skapa tillräckligt många utbildningsplatser på läkarlinjerna för att täcka behovet av läkare. Mer än hälften av de läkarlegitimationer som utfärdas av Socialstyrelsen ges till personer utbildade utomlands. Så har det sett ut sedan 2003.

Alla läkare som utbildats utomlands är inte utlandsfödda. Svenska studenter har, trots toppbetyg, tvingats söka sig utomlands för att antalet utbildningsplatser i deras eget hemland inte räcker till. En tredjedel av alla medicinestuderande med studiemedel från Sverige studerar i dag utomlands. En stor del av dessa studenter önskar komma tillbaka till Sverige och arbeta som läkare här. Varje läkarutbildning uppskattas kosta skattebetalarna uppemot en miljon kronor. Så genom att vältra över kostnaden på andra länder sparar vi en slant här hemma.

Och det är just i snålheten som vi bedrar oss. Vi erbjuder en mängd skattefinansierade utbildningar i yrken som arbetsmarknaden inte efterfrågar det minsta. Utbildningar som vi många gånger kan vara utan. Det är inte många som skriker efter en arbetskraftsinvandring av make-up-artister eller konstvetare (inget ont om dessa yrken men vi täcker vårt eget behov av arbetskraft där).
Att inte kunna försörja utbildningen av just läkare är ett tecken på fattigdom. En sådan fattigdom som gör att Venezuela, Honduras och Guatemala behöver bistånd i form av kubanska läkare.

Men problemen slutar inte där. Även om vi utökade antalet platser på läkarutbildningarna så finns det flaskhalsar i systemet. Efter en fullgjord läkarutbildning behöver en läkarstudent göra en så kallad Allmäntjänstgöring (AT), i regel i 21 månader. Efter fullgjord tjänstgöring och godkänt AT-prov kan Socialstyrelsen utfärda läkarlegitimation. Antalet AT-platser är dock ytterst begränsat på våra sjukhus. I Stockholm får du vänta åtminstone 18 månader på att få en plats. Ofta längre än så. Kötiderna i resten av landet närmar sig snabbt storstädernas. Situationen är akut. Den som inte får AT kan tvingas arbeta resten av sina dagar som underläkare med ytterst begränsade karriärmöjligheter.

I många europeiska länder blir läkare behöriga att utöva yrket redan efter examen. Dessa läkare ”slipper” AT och kan ansöka om en svensk legitimation direkt.
Nu finns det inget som säger att utländska läkare per automatik är sämre än svenska. Många utländska lärosäten har en högre akademisk ranking än vårt eget flaggskepp Karolinska Institutet. Men vi kan åtminstone konstatera att vi ställer andra krav på våra egna läkare än vad vi gör mot deras utländska kollegor.

När det gäller språkkunskaper kan vi inte kosta på oss att ställa andra krav utan att äventyra patientsäkerheten. Men det gör vi. Socialstyrelsen ställer inga språkkrav för att legitimera läkare från EU/EES, eftersom det skulle hindra den fria rörligheten. Det är upp till arbetsgivaren att göra, ofta landstingen. Eftersom det finns för få AT-platser och därmed för få läkare förlitar sig landstingen på läkare från andra länder, som ibland saknar de språkkunskaper som är ett måste för att garantera just patientsäkerheten. Landstingen är så desperata att de till och med anställer personer som saknar legitimation. Under ett år var 39 personer anställda i legitimationsyrken i Skåne och Blekinge, trots att de varken hade yrkeslegitimation eller särskilt förordnande. Av dessa var ett tiotal läkare.

Socialstyrelsen ställer inga krav på kunskaper i svenska och arbetsgivarna brister i kraven på yrkeslegitimation. För få utbildningsplatser, för få AT-platser. Vi har helt enkelt kapitulerat….
________________________________________

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Regeringens uttalade mål är att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i Europa år 2020. Idag ligger arbetslösheten och svävar runt 8 procent medan klassettan Tyskland ligger runt 5 procent. Vi behöver därför kraftsamla rejält för att kunna ta på oss ledartröjan vid decenniets slut.

Väldigt få bedömare och analytiker tror att regeringens mål är uppnåeligt. Konjunkturinstitutet tror att regeringens politik sammantaget höjer arbetslösheten. Svenskt näringsliv tror att uppemot 19 000 ungdomsjobb försvinner när rabatten på arbetsgivaravgifterna försvinner. Regeringen får väl hoppas att dessa ungdomar tar jobb utomlands istället för att ställa sig i kön hos Arbetsförmedlingen. Regeringen får nog också hoppas på att Migrationsverket begått allvarliga räknefel i sina prognoser för asylinvandringen de kommande åren. Hundratusentals nya arbetssökande kommer annars att tillkomma i statistiken under mandatperioden och ytterligare spä på arbetslösheten. För när det kommer till regeringens planer på att alla ungdomar ska ha jobb, praktik, eller utbildning efter 90 dagar så nämndes det ingenting om detta under budgetpresentationen.

Finansminister Magdalena Andersson är medveten om problemen och de dystra prognoserna. Tittar vi i backspegeln så har BNP per capita inte ökat ett dugg de senaste åtta åren. De närmaste åren beräknas hushållens konsumtion bara öka svagt, trots ett extremt lågt ränteläge. Istället står ministerns förhoppning till att exporten ska agera draglok åt ekonomin. Men sådana förhoppningar är något naiva. Vår största exportmarknad, Norge, har drabbats hårt av sjunkande oljepriset med kraftigt minskad tillväxt som följd. Tillväxten i vår näst största exportland, Tyskland, är svag. Övriga EU-länder visar även de på låga tillväxtsiffror. Rysslands ekonomi är i uselt skick och präglad av stor osäkerhet, inte minst på grund av konflikten i Ukraina.

Vi kan därför inte hoppas på att exportföretagen ska rädda oss. För även om svensk export skulle trotsa världsekonomin så skriker industrin främst efter kvalificerad arbetskraft som den svenska arbetsmarknaden har svårt att matcha. Tidningen Dagens Industri rapporterade nyligen att de tio största börsbolagen minskat antalet anställda i Sverige med 30 procent sedan år 2000. Över 50 000 jobb har försvunnit. Jobb som antagligen aldrig kommer tillbaka.

Regeringen har enorma utmaningar framför sig. Därför är det mycket märkligt att man försöker förvärra situationen. Bland Sveriges 50 största arbetsgivare återfinns nio företag i välfärdssektorn. Ändå har regeringen tillsatt Ilmar Reepalu att utreda hur man ska begränsa vinsterna för dessa företag. Bostadsbristen är enorm. Boverkets prognos är att det behövs 426 000 nya bostäder de kommande sex åren – motsvarande samtliga bostäder i Stockholms stad. Ändå har regeringen inte berört migrationsvolymerna, som lätt kan uppgå till 550 000 under samma per period (ett helt Göteborg).

Den Nya Välfärden har ett förslag till regeringen. Förslaget är att halvera arbetsgivaravgifterna för små företag. Det finns ca 250 000 företag som har mellan 1-9 anställda. Om de 250 000 företagen har fyra medarbetare i snitt och dessa tjänar 300 000 om året kostar halveringen av arbetsgivaravgifterna ungefär 48 miljarder för staten. Enligt en opinionsundersökning som vi genomfört skulle uppemot 145 000 nya personer anställas. Statens utgifter för bidrag skulle minska samtidigt som skatteintäkterna ökar. I slutänden skulle reformen kunna bli så gott som självfinansierad. Men även om inte en enda person anställdes (osannolikt) så skulle 48 miljarder motsvara statens budgeterade utgifter för migration och integration år 2018. Något att tänka på när politiker hävdar att det inte finns pengar till att förbättra företagarklimatet…
________________________________________

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Några ord om Decemberöverenskommelsen. Överenskommelsen innebär att: den statsministerkandidat som samlar stöd från den partikonstellation som är större än alla andra tänkbara regeringskonstellationer ska släppas fram, en minoritetsregering ska kunna få igenom sin budget, inga utbrytningar av budgeten ska vara möjliga och partierna ska ha samarbeten och samtal kring de tre politiska områdena försvar och säkerhet, pensionerna och energi. Trots det finns det en hel rad andra områden som inte inkluderar budgeten att diskutera vidare om, vilket vi lyfter upp i dagens annons i DN – nämligen företagarfrågor! Mer kan göras! Sedan får vi se hur länge överenskommelsen kommer att hålla..

Se annonsen här!