Under onsdagen debatterade de två kandidaterna som gått vidare till andra valomgången, Emanuel Macron och Marine Le Pen, direkt mot varandra för första gången. Med största sannolikhet kommer Frankrikes president de kommande fem åren att efter valet på söndagen heta Emanuel Macron. På ett mer allmänt plan visar dock den första valomgången att de politiska trenderna är mycket lika i Europa överlag. Två stora utvecklingslinjer går framförallt att utläsa.

Valets två stora förlorare blev Francois Fillon och Benoit Hamon. Det traditionella tunga högerpartiets, Les Republicains (kända under många namn historiskt), kandidat Fillon gjorde ett dåligt val. Tyngd av intern splittring och långtgående korruptionsanklagelser landade han på 20% av rösterna. Detta borde egentligen inte vara ett dåligt resultat. Fillons företrädare Jacques Chiracs nådde ett mycket snarlika siffror. Resultatet ledde dock inte till det väsentliga, nämligen att ta högerns kandidat till den andra valomgången. I fransk historia har detta aldrig skett tidigare. Högern har bara förlorat valen tre gånger sedan 1945 och har aldrig placerat sig sämre än tvåa i andra valomgången. Det är således första gången det inte kommer finnas en högerkandidat i en fransk andra valomgång. Detta trots att högerpartiets utgångsläge borde ha varit mycket bra. Avgående president Francois Hollande har historiskt låga förtroendesiffror, hans socialistparti är impopulärt efter hur man hanterat landets ekonomiska problem och högern har bedrivit ett relativt framgångsrikt oppositionsarbete. Ändå nådde man inte längre.

Det franska Socialistpartiet (Partie Socialiste, PS) gjorde sitt sämsta val någonsin med ynka sex procent av rösterna, ett nytt bottenresultat för partiet. Det tidigare bottenresultatet från valet 1998 löd på 16%. Det som dränerat partiet är givetvis att den socialistiska regeringens tidigare finansminister, Emanuel Macron, startat ett eget parti och drivit en egen kampanj. Resultaten för socialistpartiet uppvisar likheter med utvecklingen i Europa i stort. I valet i Holland i mars backade Socialdemokraterna med hisnande 19%, i Grekland har det socialdemokratiska partiet som tidigare hade egen majoritet stagnerat på kring 5% och i Norden ligger även tidigare så dominerande socialdemokraterna parkerat på ca 30% av rösterna.

Den andra tydliga trenden är att uppstickarna gör bra resultat. Emanuel Macrons parti har tagit sig från noll till 20% av rösterna på mindre än ett år och Front National har historiskt legat på nivåer under 10%. Under 2010-talet lyckades Front National bli största parti i EU-valet och knipa andraplatsen i första omgången av presidentvalet. Denna trend för uppstickarpartier gäller även i övriga västvärlden med undantag för de anglosaxiska länderna. I land efter land dyker nya partier upp och de har ofta inga problem att hitta väljare så länge de inte profilerar sig mot mitten.

Det franska valet visar med stor tydlighet att konfliktlinjerna i Europas partiliv inte längre står mellan äldre höger- och vänsterpartier utan mellan nya partier som föreslår helt nya konfliktlinjer.

Hugo Fiévet
hugo.fievet@dnv.se

Nu har det gått några dagar sedan terrorattacken. Det är dags för utkrävande av ansvar för att terrordådet kunde ske.

Att det är terroristen som bär det yttersta ansvaret är självklart, men finns det även ett politiskt ansvar? För att svara på den frågan behöver man fundera på om det fanns några åtgärder som kunde ha stoppat dådet. Kunde politiska beslut ha gjort en skillnad?

I augusti 2015 mördades två människor på IKEA i Västerås av en man som mottagit ett utvisningsbeslut. Av detta drog politikerna tyvärr inga vettiga slutsatser. Offren dog förgäves. Hade politikerna däremot beslutat att män som fått utvisningsbeslut ska hållas i förvar hade terrordådet i fredags inte skett.

Många terrorexperter menar att dåd som utförs med hjälp av fordon är omöjliga att förhindra. Och visst är det så. Tillgången på bilar och lastbilar som kan användas för att köra över medmänniskor uppgår till miljoner och åter miljoner. Men det krävs en terrorist som kör fordonet. Och denne terrorist befann sig där och då för att han inte satt i förvar.

Det som hände i Stockholm i fredags påminner om ett annat dåd. Den 19e december dödade terroristen Anis Amri 12 människor och skadade 56 på en julmarknad i Berlin. Amri hade tidigare fått avslag på sin asylansökan, var övervakad av tyska säkerhetstjänsten men satt inte i förvar i väntan på deportation till Tunisien. Svenska politiker lärde sin föga och vidtog inga nämnvärda åtgärder efter dådet.

I Sverige finns det ca 12 500 efterlysta personer som gränspolisen ska utvisa. Samtidigt finns det bara 350 förvarsplatser att tillgå. En ledarskribent på Dagens Nyheter menar att det skulle kosta 11 miljarder kronor att hålla 10 000 personer i förvar. Att detta skulle vara för dyrt och att man för samma summa kan avlöna 28 000 poliser. Men det resonemanget är högst märkligt. Sverige klarar ju uppenbarligen ge tak över huvudet åt över 160 000 flyktingar under ett år. Men nu menar somliga att vi inte klarar av att bygga ut antalet förvarsplatser, trots årtionden av massiv migration? Det är förstås trams. Om bara en bråkdel av migrationens kostnader skulle läggas på de som fått nej istället för de som fått ja skulle vi kunna ordna med förvarsplatser så det räckte.

Det måste sägas. I praktiken har vi inte en reglerad invandring i Sverige. Vi har den politiska viljan att ta emot, men ingen vilja att avvisa. I praktiken är ett nej inte ett nej.

I jakten på syndabockar har medierna frågat SÄPO hur Razmat Akhilov kunde flyga under radarn. Istället borde de fråga politikerna varför de gör SÄPO:s jobb snudd på omöjligt. För SÄPO bestämmer inte vem som får passera Sveriges gränser. Inte heller är SÄPO Migrationsverket. Däremot är Migrationsverket i praktiken en del av säkerhetstjänsten. Det är nämligen Migrationsverket som tipsar SÄPO om eventuella våldsverkare. SÄPO utreder ärendet och lämnar ett yttrande till Migrationsverket som sedan fattar beslut i ärendet. Migrationsverkets handläggare är alltså i praktiken Sveriges first line of defence när det kommer till kampen mot terrorism. Är det en ansvarsfördelning som politikerna är nöjda med?

Politikerna har nu sagt att de ska se över lagstiftningen och komma med åtgärder för att bekämpa terrorism. Låt oss hoppas att detta leder till mer än bara symbolpolitik. För hittills har de flesta åtgärder handlat om just symbolpolitik. Exempelvis är de så kallade gränskontrollerna nästintill värdelösa, något som SVT:s Uppdrag granskning uppmärksammade häromveckan. Potentiella terrorister kan fortfarande komma in i Sverige via tåg, bil, båt eller flyg. Transportöransvaret på flygen fungerar i praktiken bara på flyg från utanför EU. Terminaler för flyg inom EU brukar inte ha passkontroller. Och boardingkortet skriver du ut via en automat. Således är det fritt fram att flyga direkt till Arlanda istället för att traska över kontinenten om du redan befinner dig i unionen. Inte konstigt att EU tillåter Sverige ett ”undantag” från den fria rörligheten. Byråkraterna i Bryssel tänker antagligen att vi får hålla på med tramset om det får oss att må bättre.

Den fria rörligheten i EU gör också att terrorister enkelt kan fly landet efter ett dåd. Anis Amri, som körde lastbilen i Berlin, sköts till döds i Milano fyra dagar efter dådet. Hade vittnen inte tipsat polisen om Razmat Akhilov så hade antagligen även han kunnat korsa Europa utan att stöta på någon kontroll. Tycker politikerna att det är ett bra scenario?

Politikerna har kommit undan med en slapp attityd så länge som galningarna kunde avhålla sig från att utföra dåd på svensk mark. Denna attityd har nu kostat liv.
Den politiska flatheten mot säkerhetshoten måste därför upphöra. Politikerna behöver dra lärdomar och ta sitt ansvar.

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Idag beslutade Socialdemokraternas partikongressen, som sedan i helgen sammanträder i Göteborg, att de vill se ett stopp för religiösa friskolor. Detta kompletterar bilden av Socialdemokraternas alltmer negativa inställning till valfrihet i välfärden. Sedan tidigare vill man begränsa vinster i välfärdssektorn. Nu har man steget vidare och ger sig på de konfessionella skolorna.

Detta är djupt problematiskt. För det första finns inga ”religiösa” friskolor i Sverige som Socialdemokraterna vill låta påskina. Det finns friskolor med en konfessionell inriktning. Alla skolor i Sverige, oberoende av huvudman, måste följa läroplanerna. Denna är samma för alla och har tydliga krav om att vara politiskt och religiöst neutral. ”Svensk skola ska vara fri från religiös påverkan” dundrade civilminister Ardalan Shekarabi (S) efter kongressen. Här bygger han medvetet en halmgubbe. Den konfessionella profilen innebär möjlighet till extra undervisning i profilämnen och frivilliga religiösa aktiviteter utanför skoltid – inget annat.

Den nuvarande lagstiftningen fungerar väl kring de konfessionella friskolorna. Skolinspektionen granskar dessa skolor på samma sätt som andra skolor och deras studieresultat ligger påtagligt över rikssnittet. De konfessionella skolorna utgör samtidigt en liten del av landets totala antal skolor.  De är 71 till antalet och är fördelade på 59 stycken kristna, elva muslimska och en judisk skola. Att låta eventuella missförhållanden på en islamisk skola i Stockholm dra undan mattan för alla de andra är helt oproportionerligt. Skolinspektionens tillsyn måste vara noggrann och missbruk ska man slå ned på. Kollektiva bestraffningar gynnas däremot ingen av.

Avslutningsvis bjuder detta även in till några mer filosofiska reflektioner:

– Den värdegrund som gäller i den kommunala skolan, Lgr 11, är själv inte ickekonfessionell utan slår fast att den etiska utgångspunkten är ”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”. Passerar ens den kommunala skolan civilministerns nålsöga?

– Flera av de populära pedagogikerna är religiöst inriktade. I det undervisningschema som utformades av Maria Montessori fanns tid avsedd för bön varje dag. Hade detta inslag räckt för att porta Maria från att bedriva sin pedagogik i dagens Sverige? Waldorf-pedagogiken, som utvecklades av Rudolf Steiner antroposofins grundare, har tydligt religiösa drag. Hur förhåller sig Socialdemokraterna till detta?

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

Idag lämnade Storbritanniens premiärminister Theresa May in Storbritanniens aktivering av artikel 50 till den Europeiska unionen. Landet påbörjar nu sin skilsmässa från unionen. De ekonomiska och politiska konsekvenserna av detta är svåra att förutse. Ekonomin i Storbritannien fungerar alltjämt väl och förhandlingsbordet i Bryssel står redo. Det land som dock är en säker förlorare på Storbritanniens utträde är Sverige.

Storbritanniens utträdde är olyckligt för Sverige primärt av två skäl. En stor del av den svenska exporten går till Storbritannien och det är därför av yttersta vikt att landet får ett gott framtida handelsavtal med Europeiska unionen. Ett scenario där man inte når fram till en gemensam uppgörelse skulle vara förödande för Sverige. 45 procent av Sveriges bruttonationalprodukt kommer från export och Storbritannien är vår sjätte största handelspartner. Dit exporterar vi för över 70 miljarder kronor om året. Att Europeiska Unionen därför lyckas ordna ett välfungerande avtal med är en prioritetsfråga för både svenska företagare och konsumenter. EU:s val att i detta läge kräva att Storbritannien ska betala regleringsavgifter för utträdet, närmare 50 miljarder brittiska pund, är därför helt missriktat. Istället borde alla parter, och speciellt Sverige, driva på för ett så snabbt och generöst avtal som möjligt.

Inom Europapolitiken kommer vi med all säkerhet bli lidande. Storbritannien har tillsammans med b.la Danmark påverkat för en mer verklighetsnära europasyn. Man har gemensamt tagit spjärn mot mer radikala federaliseringsförslag och metodiskt verkat för att stoppa europaskatter och ett gemensamt europaförsvar. Brittiska och svenska politiker kunde stå eniga kring EU:s positiva sidor och samtidigt verka för en union som arbetade med sina kärnuppgifter; de fyra fri- och rättigheterna. I och med att Storbritanniens utträde nu påbörjas försvinner denna viktiga kollega.

Av dessa två skäl är det av yttersta vikt att Sverige verkar för ett fortsatt mycket nära samarbete med vår granne i väst men också att ett konstruktivt och generöst handelsavtal mellan parterna kommer på plats så snart som bara är möjligt.

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

Vad har Saudiarabien, Qatar, Kina och Kuba gemensamt? Finns det något som förenar dem vad gäller mänskliga rättigheter? Svaret är ja. Alla sitter nämligen i FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHRC).

I ett mycket uppmärksammat inlägg som spridits på internet kritiserade nyligen juristen Hillel Neuer UNHRC för den helt oproportionerliga kritik mot Israel som återkommande lyfts där från en rad muslimska stater. Med den retoriska frågan ”Algeria, where are your jews?” pekade han på hyckleriet i att diktaturer skyldiga till upprepade kränkningar av mänskliga rättigheter kritiserar demokratier för deras, relativt sett, små felsteg.

Problemet med FN:s råd för mänskliga rättigheter sträcker sig dock betydligt längre än så. Själva kompositionen av rådet är djupt problematisk. Jag roade mig med att göra en överslagsräkning. Rådet har sedan 2014 47 medlemmar från hela världen. För att sammanställa hur väl rådets medlemsländer respekterar mänskliga rättigheter har jag använt mig av tidningen The Economists Democracy Index som mäter både politiska och civila rättigheter på en skala från 10 till 0. De 47 staterna i UNHRC får tillsammans en snitt på 4,6 vilket enligt indexet närmast motsvarar en mycket illa fungerande, men ändå bitvis existerande, demokrati. Landet som i verkligheten närmast motsvarar denna poäng i nuläget är Venezuela. Verkligen inget föredöme alltså.

Verkligheten är dock ännu mer oroande. Det demokratiska snittet i världen som helhet ligger 2016 på 5,52 alltså en bra bit över vad som medlemmarna i rådet uppvisar. Världen som helhet är alltså en klart mer demokratisk än det organ som av FN givits uppgiften att övervaka mänskliga rättigheter i världen.

Varför denna situation har uppkommit kan givetvis diskuteras. Kanske har det att göra med ländernas relativa styrka? Kina och Saudiarabien har trots allt råd med långt fler lobbyister än många mindre länder. Kanske söker sig de värsta förbrytarna aktivt till detta råd för att blockera kritik mot sig själva och sina gelikar. UNHRC har bland annat beslutat att mord på homosexuella inte ska omfattas av rådets undersökningar och har även uttryckt sig positivt om mänskliga rättigheter i Gaddafis Lybien. Rådets ensidiga fokus på att enbart fördöma ett land, Israel, har till och med fick till och med den förre generalsekreteraren Ban Ki-Moon att uttrycka besvikelse.

UNHRC:s existensberättigande går med andra ord att kraftigt ifrågasätta. Kanske fyller rådet ungefär samma legitima funktion som FN, nämligen en mycket begränsad, så länge diktaturer tillåts fortsätta att sätta agendan. Svenska folket bör påminna politiker med drömmar om New York att det kan vara dags att ta det lite lugnare med andras pengar.

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

Medan de svenska engelskkunskaperna fortsatt håller mycket god nivå internationellt sjunker antalet elever som läser moderna språk både i grundskolan och på gymnasiet. Andelen som läser tyska på grundskolan har halverats på tio år. Språklärare utbildas det på tok för få av på sikt. Utbildningsväsendet måste verkligen ta ett helhetsgrepp för att få fram fler språkkunniga.

På sikt riskerar detta att påverka svensk export och företagande negativt. Tio procent av svensk export och 18 procent av importen rör Tyskland. Under 2016 exporterade Sverige för 126 miljarder kronor till TyskIand. Exporten till Frankrike och Belgien uppgick till över 100 miljarder kronor.

I en rapport av Svenskt Näringsliv och Lärarnas Riksförbund fann man att 42 procent av de medelstora företagen i Sverige ställde krav på kunskaper i ett tredje språk.  Av företag som sysslade med internationella affärer uppgav 37 procent att de betraktade tyska som mycket viktigt att skolan prioriterade.

Även utländska företag värdesätter en flerspråkig arbetskraft. I en rapport av The Confederation of British Industry uppgav 49 procent av de tillfrågade brittiska företagen att de betraktade kunskaper i franska som starkt meriterande. 45 procent uppgav att de betraktade tyska på samma sätt.

Tyska efterfrågas inte bara på den svenska arbetsmarknaden, där det finns en stor brist. Tysk-svenska handelskammaren har även tidigare påpekat att bristen på tysktalande utgör ett stort hinder när svenska företag ska etablera sig i Tyskland. Språkefterfrågan handlar givetvis inte om att hela företaget behöver tala flytande franska eller tyska, utan snarare om att resurser med god språkkunskap ska finnas tillgängliga när så behövs. Alla människor uppskattar när kontakten åtminstone delvis kan skötas på det egna språket.

Här har svensk skola ett mycket stort ansvar framöver. Duktiga elever måste lockas att välja språkstudier och kompetensen måste förvärvas över tid, då språkstudier är tidskrävande. Ett större fokus på språk i svensk skola är därför påkallat. Både för att goda språkkunskaper öppnar dörrar för den enskilde men också för att det är en framtidsfråga för svenskt företagande.

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

Den Nya Välfärden har vid upprepade tillfällen kritiserat regeringens planer på att införa en vägslitageskatt (kilometerskatt). Den av regeringen utsedda Vägslitagekommittén har blivit försenad och utredningen kommer först att presenteras först den 28 februari 2017. Vid ett nyligen avhållet seminarium om Vägslitagekommitténs arbete, anordnat av Västerbottens handelskammare, presenterades nya uppgifter om utredningen.

Under seminariet presenterade den särskilda utredaren Vilhelm Andersson en aning reviderade siffror – en skattenivå på omkring 10-12 kronor per mil, eventuellt högre då siffrorna är preliminära. Hur hög skatten blir för respektive lastbil beror flera faktorer, exempelvis på fordonets storlek.

De nya siffrorna är förvisso på en lägre nivå, men kilometerskatten är fortfarande djupt problematisk. De företag som inte kan ta mer betalt av sina kunder riskerar att gå omkull. Företag i glesbygd kommer få svårare att sälja sina varor till storstäderna – vilket får sägas rimmar illa med regeringens vision om en levande landsbygd. Svensk skogsindustri kommer också att få svårare att exportera. Hela ekonomin påverkas av regeringens skatteplaner.

Utredaren bekräftar också att det inte kommer att finnas med något förslag på geografisk differentiering mellan stad och land. Detta innebär i praktiken att kilometerskatten kommer att vara lika hög för långa timmertransporter på landsbygden som korta transporter mellan företag i storstäderna.

Bara för att regeringen sansar sig en aning efter sitt tidigare besked om en chockhöjning av skatten gör inte saken bättre. Regeringens vilja att införa straffskatt på avstånd – vilket det faktiskt innebär – är i praktiken endast en ytterligare kassako för staten.

Mattias Holmström
mattias.holmstrom@dnv.se

Trots att många småföretagare ofta är i behov av att nyanställa blir det inte alltid av. Istället tvingas företagaren att ta hand om den stora arbetsbördan på egen hand, med allt vad det innebär.

I april 2016 genomförde ekonomiföretaget Visma en undersökning bland småföretagare. Denna visade att var tredje småföretag vill anställa nya medarbetare. Tre av tio småföretagare uppger dock att de hindras av arbetsgivaransvaret som de upplever som riskfyllt.

Ett exempel på ett ansvarsområde som bidrar till arbetsgivarnas oro är sjuklöneansvaret. Arbetsgivaren är ansvarig att betala sjukersättning mellan dag 2 och 14. Därefter ansvarar staten för den ekonomiska ersättningen till den sjukskrivna.

Syftet med sjuklönereglerna är att de ska vara ett incitament för arbetsgivaren att ta ansvar för arbetstagarens hälsa. Tanken är god. Sjuklönereglerna är dock ett trubbigt verktyg som ofta träffar fel. Sjukfrånvaron i små företag är betydligt lägre än vad den är i offentliga sektorn eller större företag. Om man vill minska sjukskrivningarna bör man i första hand analysera vad som ligger till grund för hälsoproblemen i större organisationer.

Det finns ett ytterligare problem med sjuklönereglerna, nämligen att de gäller oavsett om arbetstagarens skada har uppkommit på arbetsplatsen eller på en skidresa i fjällen. Det är orimligt. Arbetsgivaren ska givetvis göra vad den kan för att minska skaderisken på sin arbetsplats, men knappast behöva stå som betalningsansvarig ifall olyckan händer på arbetstagarens fritid. Den anställdes fritid är och bör vara helt utanför arbetsgivarens kontroll.

Småföretagen skapar fyra av fem nya jobb. Den trenden måste hålla i sig. Att minska den ekonomiska risken det medför att låta företaget växa är möjligt. Att – som Miljöpartiet föreslår – avskaffa sjuklöneansvaret för företag med tio anställda eller färre är ett bra förslag och skulle göra att småföretagarna blir tryggare i att anställa – även om medarbetaren riskerar att bli sjuk.

Mattias Holmström
mattias.holmstrom@dnv.se

Handlarna i Husby centrum har meddelat att de kommer att stänga sina butiker i protest mot den ökande kriminaliteten. De vill att politikerna och poliserna tar tillbaka Husby centrum och skyddar både medborgarna och näringslivet. Hur länge butikerna kommer hållas stängda är ännu inte bestämt, utan något företagarna gemensamt ska komma överens om. Trots uteblivna inkomster väljer de alltså att stänga igen butikerna. Det är en tydlig signal att gränsen är nådd.

Problemet är tyvärr inte nytt. Redan för tio år sedan varnade Företagarombudsmannen vid Den Nya Välfärden för den negativa utvecklingen. Företagarombudsmannen skrev då:

Sedan 1970-talet har antalet brott relaterade till företagare mångfaldigats. Butiksrånen är fyra gånger så många, andelen väpnade rån är dubbelt så stor. Antalet taxirån har fyrdubblats. Antalet rån mot värdetransportsrån har ökat med knappt 150 procent under de senaste 10 åren. 

Den negativa utvecklingen med ökad kriminalitet och en minskad kontroll över utanförskapsområden har fortsatt. Det talas om att kriminella helt och hållet tar över delar av vissa utanförskapsområden och att Polisen inte lyckas återta kontrollen.

Denna utveckling är inte bara ett problem för rättsstaten som sådan, utan också i allra högsta grad för näringslivet och företagarklimatet. Och inte minst för de boende i områdena.

Kvällsposten berättade i går om att socialkontoret i Mönsterås flyttas till hemlig plats efter allvarliga hot mot personalen. ”Anledningen är tumult och dödshot mot arbetsplatsen”, skriver tidningen. Den akuta åtgärden är förståelig, men det är ett allvarligt problem om myndigheter flyttas istället för att Polisen garanterar verksamhetens säkerhet. Det är att lämna walk over till de kriminella.

Vi riskerar nu att se samma utveckling med företag i utanförskapsområden. Om brottsligheten blir för påtaglig för företagarna finns det två utvägar: antingen flyttar de verksamheten därifrån eller slår igen. I Tensta Centrum har det redan börjat.

Att påstå att det är hög tid att ta tag i brottsligheten är en underdrift. Det var hög tid redan för tio år sedan. Den ökade brottsligheten drabbar alla som försöker göra rätt för sig och måste stoppas. Det går inte att vänta längre.

Mattias Holmström
mattias.holmstrom@dnv.se