Franska valet och den krackelerande mitten

Under onsdagen debatterade de två kandidaterna som gått vidare till andra valomgången, Emanuel Macron och Marine Le Pen, direkt mot varandra för första gången. Med största sannolikhet kommer Frankrikes president de kommande fem åren att efter valet på söndagen heta Emanuel Macron. På ett mer allmänt plan visar dock den första valomgången att de politiska trenderna är mycket lika i Europa överlag. Två stora utvecklingslinjer går framförallt att utläsa.

Valets två stora förlorare blev Francois Fillon och Benoit Hamon. Det traditionella tunga högerpartiets, Les Republicains (kända under många namn historiskt), kandidat Fillon gjorde ett dåligt val. Tyngd av intern splittring och långtgående korruptionsanklagelser landade han på 20% av rösterna. Detta borde egentligen inte vara ett dåligt resultat. Fillons företrädare Jacques Chiracs nådde ett mycket snarlika siffror. Resultatet ledde dock inte till det väsentliga, nämligen att ta högerns kandidat till den andra valomgången. I fransk historia har detta aldrig skett tidigare. Högern har bara förlorat valen tre gånger sedan 1945 och har aldrig placerat sig sämre än tvåa i andra valomgången. Det är således första gången det inte kommer finnas en högerkandidat i en fransk andra valomgång. Detta trots att högerpartiets utgångsläge borde ha varit mycket bra. Avgående president Francois Hollande har historiskt låga förtroendesiffror, hans socialistparti är impopulärt efter hur man hanterat landets ekonomiska problem och högern har bedrivit ett relativt framgångsrikt oppositionsarbete. Ändå nådde man inte längre.

Det franska Socialistpartiet (Partie Socialiste, PS) gjorde sitt sämsta val någonsin med ynka sex procent av rösterna, ett nytt bottenresultat för partiet. Det tidigare bottenresultatet från valet 1998 löd på 16%. Det som dränerat partiet är givetvis att den socialistiska regeringens tidigare finansminister, Emanuel Macron, startat ett eget parti och drivit en egen kampanj. Resultaten för socialistpartiet uppvisar likheter med utvecklingen i Europa i stort. I valet i Holland i mars backade Socialdemokraterna med hisnande 19%, i Grekland har det socialdemokratiska partiet som tidigare hade egen majoritet stagnerat på kring 5% och i Norden ligger även tidigare så dominerande socialdemokraterna parkerat på ca 30% av rösterna.

Den andra tydliga trenden är att uppstickarna gör bra resultat. Emanuel Macrons parti har tagit sig från noll till 20% av rösterna på mindre än ett år och Front National har historiskt legat på nivåer under 10%. Under 2010-talet lyckades Front National bli största parti i EU-valet och knipa andraplatsen i första omgången av presidentvalet. Denna trend för uppstickarpartier gäller även i övriga västvärlden med undantag för de anglosaxiska länderna. I land efter land dyker nya partier upp och de har ofta inga problem att hitta väljare så länge de inte profilerar sig mot mitten.

Det franska valet visar med stor tydlighet att konfliktlinjerna i Europas partiliv inte längre står mellan äldre höger- och vänsterpartier utan mellan nya partier som föreslår helt nya konfliktlinjer.

Hugo Fiévet
hugo.fievet@dnv.se