Den Nya Välfärden presenterar ett nytt sjukvårdssystem. Systemet bygger på tre grundläggande krav: för det första valfrihet och patientmakt, för det andra kvalitet, för det tredje kostnadseffektivitet.
Förslaget kallas för HSF-modellen, hälso- och sjukvårdsföretagsmodellen.
Hälso- och sjukvården står under stor ekonomisk press och värre kommer det att bli. Den medicinska utvecklingen skapar hela tiden nya och ofta dyra vårdmetoder. Befolkningen blir äldre och därmed mer vårdkrävande. Dessutom ökar efterfrågan på vård, inte minst för att människor inte längre tolererar att vara sjuka.
Det behövs därför ett samlat grepp över de totala sjukvårdskostnaderna . Idag står exempelvis landstinget för vården och försäkringskassan för sjukpenningen. Om landstinget inte har råd att vårda en patient kan kostnaden lyftas över till försäkringskassan genom att patienten blir sjukskriven. Det drabbar både patienten, som inte får vård, och skattebetalarna, som får betala.
Dagens sjukvårdssystem använder inte pengarna på bästa sätt. Det saknas samordning. Vården lämpar över kostnader på sjukförsäkringen när den sjukskriver i stället för att vårda. Landstingen och kommunerna försöker skicka sjuka åldringar till varandra. En av de viktigaste poängerna med hälso- och sjukvårdsföretagsmodellen (HSF-modellen) är att ansvaret för alla sjukdomsrelaterade kostnader – vården, sjukskrivningen och läkemedlen – läggs på samma hand.
Grunden för förslaget är valfrihet, konkurrens och kvalitet. Förslaget påminner om skolpengen: varje elev väljer skola och den skola eleven väljer får den fastställda ersättningen från kommunen.
Hälso- och sjukvården kostar drygt 250 miljarder kronor per år. Förslaget innebär att alla pengarna läggs de i en enda pott för att därefter fördelas solidariskt på varje medborgare. Den individuella pengen differentieras efter ålder och kön eftersom sjukdomsbilden varierar över åldrarna och är olika för män och kvinnor. ”Vårdpengen” berättigar medborgaren till fri sjukvård i det hälso- och sjukvårdsföretag (HSF) hon väljer. Om medborgaren avstår från att välja blir hon automatiskt inskriven i landstinget som ombildas till ett offentligt HSF. (Medborgaren ser förstås aldrig vårdpengen lika lite som hon ser skolpengen.)
Staten fastställer kvalitetskriterierna. För att ett HSF ska kunna bildas måste företaget visa att det kan klara sin uppgift både medicinskt och finansiellt. Bara HSF som godkänns av staten får etablera sig.
Från medborgarnas synpunkt ska alla valmöjligheter stå öppna, oberoende av individens ekonomi och hälsotillstånd. För att säkra detta har ett HSF inte rätt att vägra någon medborgare att ansluta sig till företaget. Alla som ansluter sig till ett HSF måste registreras hos både vårdföretaget och den statliga myndigheten som betalar ut vårdpengen. Enligt HSF-modellen är staten den yttersta garanten för hälso- och sjukvården.
Läs boken om HSF-modellen (2009) här.
Utredningen om HSF-modellen – patientmakt, kostnadseffektivitet i en ny sjukvårdsstruktur (1994), finner ni här.