I Dagens Nyheter skriver Mikael Damberg och Ilmar Reepalu om regeringens arbetsmarknadspolitik som de anser misslyckad eftersom den inte lyckats sänka arbetslösheten, särskilt bland ungdomar.
Just ungdomsarbetslösheten var något som Den Nya Välfärden skrev om i vår tidning som kom ut i oktober månad. Nedan finner ni artikeln.
_________________________________________________________________________________
Europeiska länder med hög arbetslöshet i allmänhet brukar även ha hög ungdomsarbetslöshet. Sverige bryter mönstret genom att ha en total arbetslöshet långt under eu-snittet medan ungdomsarbetslöshetenligger strax över snittet.
Den höga arbetslösheten bland ungdomar banar väg för framtida problem i takt med att nationen får en växande underklass i utanförskap. Vems är felet? Tre parter är inblandade: de arbetssökande själva, det näringsliv som förhoppningsvis ska anställa dem samt politikerna, som med hjälp av arbetsmarknadspolitik försöker få ungdomarna i arbete. Svensk arbetsmarknadspolitik har sannolikt världens mest välsorterade verktygslåda när det gäller att få ungdomar i arbete. Regeringen har genomfört en rad reformer för att uppmuntra arbetsgivare att anställa unga arbetslösa: halverad arbetsgivaravgift, kraftiga lönesubventioner i form av nystartsjobb, subventionerad praktik, sänkt restaurangmoms och stora satsningar på yrkesvux och praktikplatser.
Det finns ingen brist på politisk vilja. Men resultaten är skrala. Ungdomsarbetslösheten verkar ha bitit sig fast kring fjärdedelen. Det sannolika är helt enkelt att smörjmedlet arbetsmarknadspolitik inte fungerar när det brister i utbudet och efterfrågan på den unga arbetskraften. Vi kan börja med efterfrågan. Den är otillräcklig. Företagen vill inte anställa alla människor, vilket beror på att tillväxten är otillräcklig.
Förr i tiden, när Sverige hade full sysselsättning, låg tillväxten kring fyra procent. Med en eller två procents tillväxt är vi dömda till hög arbetslöshet, vilket till stor del drabbar ungdomar (och invandrare). Så politiken borde ägna sig åt att främja företagandet och tillväxten i stället för att satsa på verkningslösa specialinsatser för arbetslösa ungdomar. Det skulle exempelvis göra mer nytta att ta bort fåmansbolagsreglerna än att hitta på nya ungdomssatsningar. Enligt en undersökning från Svenskt Näringsliv uppger över hälften av företagen att de haft problem med rekryteringar för att kompetensen saknas. Studenter väljer i alltför hög utbildningar som arbetsmarknaden inte efterfrågar och tar lång tid på sig för att slutföra studierna. Enligt Statistiska centralbyråns prognoser kommer efterfrågan på utbildad arbetskraft år 2030 inte att matchas av de inriktningar som väljs av studenter. Därmed kommer vi in på utbudet av arbetskraft.
Att få ungdomar att välja bra utbildningar, att få dem att anstränga sig i skolan och att förmå dem att sänka den genomsnittliga inträdesåldern till arbetslivet från dagens 29 år är inte så lätt för politikerna.Politikerna har inga bra metoder att uppfostra ungdomar till flitiga, engagerade, kunskapstörstande och arbetssugna medborgare. Men det skulle nog hjälpa om skolan fick tyst i klassrummen och satte matten högre än genusvetenskapen. Bara som exempel.