Det händer mycket i Bryssel just nu. Europeiska unionen har både antagit den så kallade sociala pelaren och ett fördjupat försvarssamarbete. I dagarna lanserade EU:s skattekommissionär ett förslag om att ta bort ländernas vetorätt i den ekonomiska politiken. Vi vet inte ännu vart detta tar vägen. Men risken att mer makt förs över till EU utan medborgarnas vetskap eller samtyckte är uppenbar.
Nyligen undertecknade regeringen ett avtal om fördjupat försvarssamarbete i EU. Avtalet handlar både om att utöka resurserna till medlemsländernas respektive försvarsmakter, men också om att fortsätta de militära samarbetena. För Sveriges del handlar det till exempel om att upplåta övnings- och testbasen Vidsel i Norrbotten. Samtidigt lovar regeringen med försvarsministern i spetsen att detta inte innebär en övergång till en EU-armé. Det låter inte vidare betryggande.
Den sociala pelaren, som undertecknades av Sveriges regering under ministermötet i Göteborg har skickat tvetydiga signaler. Samtidigt som Regeringen, återigen, försäkrar, att den sociala pelaren på intet sätt innebär en gemensam europeisk socialpolitik så täcker avtalet en lång rad frågor som antyder motsatsen. I avtalet talas om allt från gemensamma ”rättvisa arbetsvillkor” till ”social trygghet och integration”. Regeringen har lovat att avtalet är till intet förpliktigande, samtidigt som man har framhävt det som politiskt viktigt. Problemet är dock att EU-rätten står över den svenska lagstiftningen och att avtalet kan bli ett startskott för framväxten en gemensam europeisk socialpolitik. Något som har mycket begränsat stöd i Sverige.
Senast meddelade EU-kommissionen att det kunde bli aktuellt att slopa medlemsländernas veto-rätt i skattefrågor. Förslaget har framförallt motiverats med att unionen behöver ta krafttag mot skatteparadis och ekonomisk brottslighet över gränserna. Kritiken från Sveriges regering har här varit tydlig, vilket bör berömmas. Magdalena Andersson kallade kort och gott förslaget ”en dålig idé” och betonade att beskattning är en nationell, och inte unionsfråga.
Att regeringen väljer att säga nej till EU-skatter är positivt. Dessutom inte uttryckt i vaga termer utan att finansministern faktiskt ger ett blankt nej till förslaget. Detta hänger dock inte samman med regeringens agerande i övrigt. Att till exempel stötta framväxten av en gemensam europeisk socialpolitik samtidigt som man säger sig vara emot densamma fungerar inte. Regeringen, och Riksdagen, måste börja formulera en sammanhängande strategi. En plan där man visar att fortsatt svensk EU-integration inte ska ske utan en öppen debatt i Sverige.
Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se