Regeringens uttalade mål är att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i Europa år 2020. Idag ligger arbetslösheten och svävar runt 8 procent medan klassettan Tyskland ligger runt 5 procent. Vi behöver därför kraftsamla rejält för att kunna ta på oss ledartröjan vid decenniets slut.
Väldigt få bedömare och analytiker tror att regeringens mål är uppnåeligt. Konjunkturinstitutet tror att regeringens politik sammantaget höjer arbetslösheten. Svenskt näringsliv tror att uppemot 19 000 ungdomsjobb försvinner när rabatten på arbetsgivaravgifterna försvinner. Regeringen får väl hoppas att dessa ungdomar tar jobb utomlands istället för att ställa sig i kön hos Arbetsförmedlingen. Regeringen får nog också hoppas på att Migrationsverket begått allvarliga räknefel i sina prognoser för asylinvandringen de kommande åren. Hundratusentals nya arbetssökande kommer annars att tillkomma i statistiken under mandatperioden och ytterligare spä på arbetslösheten. För när det kommer till regeringens planer på att alla ungdomar ska ha jobb, praktik, eller utbildning efter 90 dagar så nämndes det ingenting om detta under budgetpresentationen.
Finansminister Magdalena Andersson är medveten om problemen och de dystra prognoserna. Tittar vi i backspegeln så har BNP per capita inte ökat ett dugg de senaste åtta åren. De närmaste åren beräknas hushållens konsumtion bara öka svagt, trots ett extremt lågt ränteläge. Istället står ministerns förhoppning till att exporten ska agera draglok åt ekonomin. Men sådana förhoppningar är något naiva. Vår största exportmarknad, Norge, har drabbats hårt av sjunkande oljepriset med kraftigt minskad tillväxt som följd. Tillväxten i vår näst största exportland, Tyskland, är svag. Övriga EU-länder visar även de på låga tillväxtsiffror. Rysslands ekonomi är i uselt skick och präglad av stor osäkerhet, inte minst på grund av konflikten i Ukraina.
Vi kan därför inte hoppas på att exportföretagen ska rädda oss. För även om svensk export skulle trotsa världsekonomin så skriker industrin främst efter kvalificerad arbetskraft som den svenska arbetsmarknaden har svårt att matcha. Tidningen Dagens Industri rapporterade nyligen att de tio största börsbolagen minskat antalet anställda i Sverige med 30 procent sedan år 2000. Över 50 000 jobb har försvunnit. Jobb som antagligen aldrig kommer tillbaka.
Regeringen har enorma utmaningar framför sig. Därför är det mycket märkligt att man försöker förvärra situationen. Bland Sveriges 50 största arbetsgivare återfinns nio företag i välfärdssektorn. Ändå har regeringen tillsatt Ilmar Reepalu att utreda hur man ska begränsa vinsterna för dessa företag. Bostadsbristen är enorm. Boverkets prognos är att det behövs 426 000 nya bostäder de kommande sex åren – motsvarande samtliga bostäder i Stockholms stad. Ändå har regeringen inte berört migrationsvolymerna, som lätt kan uppgå till 550 000 under samma per period (ett helt Göteborg).
Den Nya Välfärden har ett förslag till regeringen. Förslaget är att halvera arbetsgivaravgifterna för små företag. Det finns ca 250 000 företag som har mellan 1-9 anställda. Om de 250 000 företagen har fyra medarbetare i snitt och dessa tjänar 300 000 om året kostar halveringen av arbetsgivaravgifterna ungefär 48 miljarder för staten. Enligt en opinionsundersökning som vi genomfört skulle uppemot 145 000 nya personer anställas. Statens utgifter för bidrag skulle minska samtidigt som skatteintäkterna ökar. I slutänden skulle reformen kunna bli så gott som självfinansierad. Men även om inte en enda person anställdes (osannolikt) så skulle 48 miljarder motsvara statens budgeterade utgifter för migration och integration år 2018. Något att tänka på när politiker hävdar att det inte finns pengar till att förbättra företagarklimatet…
________________________________________
Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se