Mer förlorad tid

november 15, 2018 4:27 e m

Sverige behöver reformer. Men eftersom regeringsbildningen är så saktfärdig förlorar vi värdefull tid. Och skadan som osäkerheten skapar blir allt svårare att överblicka.

Idag släppte övergångsregeringen budgeten för 2019. Budgeten kommer vara stram, eftersom tanken är att den nya regeringen ska lägga en tilläggsbudget när den så småningom tillträder. Men fram till dess så kommer det bitas på många naglar ute i myndigheter, kommuner och företag.

Företagare väntar på besked om bland annat bränsleskatter, förmånsbeskattning av sjukvårdsförsäkringar och förenklingar i regelverket.

Försvaret vet inte om de kan genomföra planerade övningar. Polisen vet inte om de kommer få de utlovade pengar som behövs för att stärka organisationen. Finansmarknaderna börjar bli oroliga vilket så småningom riskerar att höja räntan på kommunobligationer.

Och läget för kommunerna är akut. Många kommuner går på knäna för att upprätthålla den kommunala servicen i form av exempelvis vård och skola. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting saknas ungefär 63 miljarder kronor under mandatperioden. Utan detta extra tillskott kommer många kommuner behöva skära ner i väntan på statsbidrag. Eller ta brygglån på kapitalmarknaden och utsätta skattebetalarna för en stor smäll ifall räntan går upp.

Moderaterna har sagt att de kommer lägga fram en egen budgetmotion som enligt förhandsbeskeden ser ut att få stöd av både KD och SD. Det blir således upp till Centerpartiet och Liberalerna att välja om de vill släppa fram en moderat eller en rödgrön budget. Om C och L väljer det rödgröna alternativet så går det att kraftigt ifrågasätta om allianssamarbetet kan eller bör fortgå.

Ett sådant ifrågasättande borde inte skapa ångest hos borgerliga väljare. Att alliansen sönderfaller är ingen katastrof för borgerligheten i sig. Eftersom blocken luckrats upp så kan man grovt dela in S+MP+V i ett ideologiskt rödgrönt block, C+L i ett liberalt block och Moderaterna, KD och SD i ett konservativt block.

Det konservativa blocket kommer i framtiden utgöra en minst lika stark kraft som det rödgröna. Efter nästa val är det inte omöjligt att de har egen majoritet. För de väljare som bryr sig mer om att borgerlig politik genomförs snarare än vilka partier som beslutar om denna politik så ser framtiden inte alltför mörk ut.

Annie Lööf har nu fått sonderingsuppdraget att hitta ett regeringsalternativ som tolereras av riksdagen. Eftersom hon ägnat hela eftervalsperioden åt att stänga dörrar så lär hon inte finna stöd någonstans. Gissningsvis lär Stefan Löfven på sin höjd erbjuda henne en ministerpost på kulturdepartementet. Eller som näringsminister, om han känner sig extra generös.

Baserat på vad Annie Lööf åtskilliga gånger sagt så verkar en ministerpost i en rödgrön regering inte komma på fråga. Av detta drar jag (och många andra) slutsatsen att hon bara har ett alternativ för ögonen, nämligen att hon själv ska bli statsminister. Hennes förhoppning är inte helt uppåt väggarna. Både Löfven och Kristersson vet att hon (och Jan Björklund) blockerar deras chanser att bilda regering.

Jag tror att hennes strategi och sales pitch i sonderingen kommer låta ungefär så här:
”Vi har ett tufft parlamentariskt läge. Varken Löfven eller Kristersson verkar kunna bli statsminister. Men jag är redo att axla rollen. Ni behöver inte gilla mig. Det enda jag kräver är att ni tolererar mig som statsminister, det vill säga inte röstar emot mig i riksdagen. Jag kommer förhandla med bägge sidor om budgeten och vi kommer att kunna finna kompromisser och breda överenskommelser i de flesta frågor. Så antingen går vi till nyval eller så accepterar ni den här kompromisslösningen!”

Att hon blir tolererad till statsminister är långt ifrån säkert. Löfven vill ha en socialdemokratisk statsminister och Kristersson borde vara rejält förbannad på hennes beteende. Men eftersom opinionsläget och partiernas ekonomi inte gynnas av ett nyval så finns det ändå en liten chans att hennes plan går i hamn. Till hennes nackdel ligger att hon fick sonderingsuppdraget redan i andra omgången. Hade talmannen gett henne chansen i fjärde och sista omgången så hade hennes chanser varit betydligt större. Nästa vecka vet vi om henne plan går i lås.

Under tiden fortsätter företagare som behöver en bättre företagarpolitik och myndigheter som väntar på budgetbesked att bita på naglarna. Alltmedan värdefull tid som kunde ha ägnats åt att bygga ett bättre Sverige istället läggs på prestige och maktkamper…

 

 

 

 

 

 

 

 

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Behövs skatter?

oktober 11, 2018 4:05 e m

Svenskarna är ett av världens högst beskattade folk. De höga skatterna kväver företagsamheten och investeringsviljan. Skattetrycket hämmar tillväxten och driver företag i konkurs och utomlands.

Men samtidigt behövs skatteintäkterna för att finansiera offentliga sektorn. Vård, skola och omsorg kräver skatteintäkter för att kunna finansieras. Det vet ju alla. Fast problemet är att detta inte nödvändigtvis stämmer…

För staten behöver egentligen inte några skatteintäkter för att finansiera välfärden. Staten har nämligen möjligheten att själv trycka hur mycket pengar som helst. Idag, då majoriteten av pengarna är digitala, så skapas mångmiljardbelopp med några knapptryck.

Så om staten vill bygga en höghastighetsbana för 230 miljarder kronor så kan staten skapa pengarna ur tomma luften. Ofta går det till så att staten lånar pengarna av sin egen centralbank. Staten lånar således av sig själv och själva lånet är mer en bokföringsfråga än ett faktiskt lån.

På så sätt skiljer sig statens skuldsättning radikalt från ett hushålls. Gemene man kan ju inte betala tillbaka ett lån genom att trycka pengar. Gemene man kan inte heller låna pengar av sig själv. I ett hushåll behöver man hela tiden ha koll på inkomster och utgifter, något staten inte behöver bry sig om. Regler på mikronivå gäller inte på makronivå. Och den stora skillnaden är viktig för att förstå sig på nationalekonomi.

När pengarna som staten spenderar kommer ut i ekonomin så finns det förstås en risk för inflation. Det finns också en risk att valutans värde försämras. Dessa risker är ack så viktiga.

Skatternas funktion är således främst att hålla inflationen i schack och för att bibehålla förtroendet för valutan. Ju mer staten spenderar, desto mer behöver skatterna höjas för att hålla inflationen i schack. Helst ska staten inte spendera mer än det finns varor och tjänster att tillgå, eftersom priserna på arbetskraft, varor och tjänster då kan dra iväg ordentligt.

För att hålla växelkursen i schack så ska staten inte låna i utländsk valuta. Det är ju bättre att betala av lånen med egentryckta pengar än att försöka sig på att växla de egentryckta pengarna mot en annan valuta.

Det jag redogjort för ovan är en kort sammanfattning av tankar som återfinns i Modern Monetary Theory (MMT). Teorin sätter beskattningskravet i ett nytt ljus eftersom den menar att skatter inte behövs för att finansiera statens utgifter. Istället är mängden skatt i relation till statens utgifter främst ett policyverktyg som kan användas för att uppnå en viss inflation eller för att främja tillväxt och sysselsättning.

Så när finansministern säger att vi behöver höja skatterna för att vården behöver mer pengar så menar hon egentligen att vi behöver höja skatterna för att upprätthålla förtroendet för vår valuta.

 

 

 

 

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Utmaningen för nästa regering

september 11, 2018 4:52 e m

Regeringsbildningen är den enkla biten. Det svåra börjar när röken skingrats och de stora samhällsproblemen gör sig påminda.

Sverige kan hamna i en lågkonjunktur redan nästa år, vilket förväntas leda till större arbetslöshet.
Inget konstigt med det, lågkonjunkturer leder ofta till att företag går omkull och att det offentliga behöver spara eftersom skatteintäkterna sinar. Men kommande lågkonjunktur riskerar att bli extra smärtsam eftersom vi även kommer att importera en stor mängd arbetslösa.

Migrationsverkets prognoser spår ca 122 000 asylsökande och ca 181 000 anhöriginvandrare till Sverige under 2018 tillochmed 2021. Över 300 000 nyanlända på bara fyra år. Det motsvarar nästan ett helt Malmö!

Det finns säkert goda skäl till att detta inte togs upp under partiledardebatterna som gick av stapeln veckorna innan valet. Frågan om hur man bygger upp ett nytt Malmö på blott en mandatperiod hade ju riskerat att utlösa en panikångestattack bland partiledarna. Eller möjligtvis en tjurrusning mot nödutgången. Eller inte.

För om det är något som partiledarna – och svenska folket – är bra på så är det att rycka på axlarna och tänka att det nog ordnar sig. Vi har tydligen blivit så invaggade i trygghet och indoktrinerade i tillit att vi kastat förnuftet överbord.

Det finns nämligen inget vettigt sätt att skala upp samhället så snabbt. Det tog oss 35 år att gå från åtta till nio miljoner invånare. Att gå från nio till tio miljoner invånare tog oss bara elva år. Den snabba befolkningstillväxten är en stor orsak till bristerna i välfärden och den medföljande debatten om det brutna samhällskontraktet. Vi hinner helt enkelt inte utbilda lärare, poliser och sjukvårdspersonal i samma takt som befolkningen växer. Så enkelt är det.

För hur tänker sig politikerna (och väljarna) att vi ska klara att bygga bostäder åt 300 000 människor på fyra år? Bostäder som måste subventioneras kraftigt eftersom människorna som ska bo där inte har ekonomiska resurser att betala vad det kostar.

Integrationspolitiken är ett fiasko. Visserligen är Sverige inte nödvändigtvis sämre på integration än andra länder i EU. Men eftersom vi har tagit emot så många, många fler asylsökande per capita så har många asylsökande följaktligen kommit att hamna i utanförskap. Det vore klädsamt om politikerna slutade låtsas som om volymerna inte påverkade integrationen och istället började tala klarspråk. Men istället för raka rör så får vi mer trams och åtgärder som redan bevisat sig vara verkningslösa.

Fler subventionerade jobb är nämligen ingen gamechanger, alldeles oavsett om politikerna väljer tjusiga namn som ”inträdesjobb” eller ”etableringsjobb”. Det har testats i oräkneliga variationer och subventionsgrader utan att ge någon återbäring att tala om. Lägre ingångslöner är också verkningslösa eftersom lönesubventionerna är mycket generösare för arbetsgivaren och har varit så i många år.

”Bättre Svenska för invandrare” är en annan klassiker som politiker alltid återkommer till –  även i detta val. Trots att SFI dragits med problem i årtionden lyckas man aldrig få ordning på utbildningarna. Kanske beror det på att antalet elever år 2016 uppgick till 150 000. Även en femåring skulle förstå att det är snudd på omöjligt att få tag i kompetenta lärare när elevantalet motsvarar Uppsalas befolkning.

De partier som idag aspirerar på ministerposter borde tänka efter ordentligt. Att sitta i regering under kommande mandatperiod innebär en hel del ”utmaningar”, särskilt med tanke på att en majoritet av riksdagen inte tänker lyfta ett finger för att stoppa utvecklingen.

 

 

 

 

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Är Sverige en miljöbov?

augusti 28, 2018 11:36 e m

Svaret är ja, åtminstone om man ska tro våra politiker. I valdebatterna råder bred konsensus om att Sverige behöver minska koldioxidutsläppen. Om vi lyckas är kort och gott en ödesfråga för planeten.

För hur kan man annars förklara Miljöpartiets förslag om att satsa ytterligare 50 miljarder på att minska koldioxidutsläppen under nästa mandatperiod. Eller att den sista droppen bensin och diesel ska säljas senast 2030. Enligt Miljöpartiet behöver Sverige betala ett högt pris för att minska koldioxidutsläppen eftersom klimatet är en global angelägenhet. Budskapet är att vi kan och bör göra allt i vår makt för att rädda planeten.

Alliansen vill förstås inte framstå som obrydda. Jan Björklund (L) håller också med Miljöpartiet om att Sverige ska betala ett högt pris. Därför vill han inte sänka dieselskatten för bönderna, eftersom böndernas utsläpp också bidrar till uppvärmning.

Om man lyssnar på politikerna så är Sverige en miljöbov som måste straffas. Sveriges betydelse för jordens klimat är så stor att vi måste vara beredda att göra stora uppoffringar, kanske rentav sänka vår konkurrenskraft på den globala marknaden i syfte att rädda världen. Men som så många andra utspel som syftar till att visa handlingskraft så är argumenten och problembeskrivningen vilseledande.

Sverige är nämligen ett extremt lågutsläppsland. Inget annat I-land släpper ut så lite koldioxid per capita som Sverige gör. Vi har den mest koldioxideffektiva ekonomin i världen, mycket tack vare kärnkraften och vattenkraften.

Att sänka utsläppen från vår redan låga nivå kostar därför oerhört mycket. Varje satsad krona gör mindre och mindre nytta när vi börjar närma oss noll.
Därför finns det ingen logik i att satsa resurser på att sänka Sveriges utsläpp ännu mer. Det är bättre att lägga pengarna på att hjälpa andra länder sänka sina utsläpp istället. Koldioxidutsläpp är nämligen ett globalt fenomen som inte bryr sig om landsgränser.

I Sverige släpper vi ut ca 3,8 ton koldioxid per capita. Kina släpper ut ca 6,6 ton koldioxid per capita.
Sverige har 10 miljoner invånare. Kina har 1 373 miljoner invånare.

Genomsnittet i OECD är cirka 9,9 ton koldioxid per capita och år. Sveriges andel av de globala utsläppen är 0,2 procent. Partiledarna bör läsa siffrorna igen och igen tills de förstår att Sveriges andel av de globala utsläppen är ytterst, ytterst liten.

Det finns många olika sätt att minska koldioxidutsläpp. Ett mycket effektivt sätt är att lägga ner all industri eller att flytta den till Kina. Man kan försöka påskynda detta genom att skatta och reglera ihjäl den svenska industrin, vilket verkar ligga i ropet nuförtiden. Kina och andra länder skulle förstås bli glada om de slapp konkurrera med våra företag. Om vi minskar vår konkurrenskraft, så kan de ju ta våra marknadsandelar.

Tyvärr vinner miljön vinner ingenting på detta. Tvärtom. Om vi vore måna om miljön på global skala skulle vi snarare försöka locka mer tung industri till vårt land, industri som här kan drivas med vattenkraft och kärnkraft istället för smutsig kolkraft.

Sådana argument biter dock inte på våra makthavare. När politikerna ska åtgärda miljöproblem så försöker de i regel jaga nära boet. Att satsa 50 miljarder på att bekämpa utsläpp på andra sidan jordklotet anses inte lika handlingskraftigt som att använda pengarna på hemmaplan. Att vi får betydligt mindre miljönytta för pengarna verkar inte bekymra våra politiker ett dugg.

 

 

 

 

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

DÖ gäller fortfarande

maj 15, 2018 1:03 e m

Decemberöverenskommelsen lever och mår bra. Imorgon kommer alliansen att släppa igenom ett förslag som innebär att anställda som har en arbetsgivarbetald sjukförsäkring ska förmånsbeskattas för denna. Reglerna kommer börja gälla redan 1 juli, vilket är en ytterst kort tid för företagen att ställa om.

Cirka 430 000 personer har en sjukvårdsförsäkring tecknad av arbetsgivaren. Företagen erbjuder sjukvårdsförsäkring för att minska risken för produktionsbortfall. Sjukvårdsförsäkringen utgör också en del av arbetsmiljöarbetet.

Det är därför inte så konstigt att sjukvårdsförsäkringar är vanligast i mindre företag. I företag med upp till 4 anställda har ca 23 procent en sjukvårdsförsäkring. Små företag har helt enkelt inte möjlighet att låta produktionen ligga nere i väntan på att en medarbetare ska få vård.

Regeringens förslag kommer att leda till att framförallt låg- och medelinkomsttagare kommer att avstå från försäkringen eftersom kostnaden blir för hög när förmånsbeskattningen införs. Företagen kommer också påverkas eftersom de troligtvis drabbas av ökad ohälsa och en högre sjukfrånvaro.

Finansdepartementets beräkningar på eventuella skatteintäkter är mycket osäkra och kan leda till lägre skatteintäkter än vad regeringen hoppas på, inte minst för att färre arbetstagare kan komma att teckna en försäkring efter 1 juli. Samtidigt riskerar företagen högre kostnader för sjuklön medan den offentliga sjukvården belastas mer, vilket leder till en sämre sjukvård för alla.

När regeringen lanserade förslaget var kritiken från alliansen hård. Liberalernas ekonomisk-politiska talesperson Mats Persson menade att förslaget skulle förvärra de redan långa vårdköerna. Moderata riksdagsledamoten Lotta Finstorp frågade i en interpellation varför regeringen vill stjälpa istället för att hjälpa. Kritiken insinuerade att alliansen skulle stoppa förslaget. Men när skatteutskottets betänkande släpptes den 3 maj framgick det att alliansen visserligen är emot förslaget men att de kommer att lägga ner sina röster. Argumentet som användes är att ”eftersom våra respektive budgetmotioner avslagits avstår vi därför från att delta i beslut om denna särproposition”.

Med andra ord vill inte alliansen störa budgetreglerna. Budgeten skulle ju bli underfinansierad om man började plocka bort vissa frågor, säger skatteutskottets ordförande Per Åsling enligt SvD.
Andra, som exempelvis finansutskottets kanslichef, menar dock att detta inte stämmer eftersom det så kallade reservationsförbudet endast gäller fram till årsskiftet. Det går alltså visst att stoppa propositionen om man vill.

Åren går och det är lätt att glömma varför Decemberöverenskommelsen uppstod. Efter valet 2014 hade alliansen fått ihop 141 mandat. Socialdemokraterna och Miljöpartiet hade fått ihop blott 138. Alliansen tvingade därför en motsträvig Stefan Löfven att stödja sig på Vänsterpartiet för att få majoritet. Sverigedemokraterna var dock inte med på tåget. De valde att stödja alliansens budgetförslag, vilket gjorde att Stefan Löfven hotade med nyval. I panik valde alliansen att proklamera Decemberöverenskommelsen, som innebar att oppositionen skulle släppa fram den ”största” partikonstellationen och garantera att denna fick igenom sin budget. Allt för att Sverigedemokraterna inte skulle få något inflytande.

I efterhand har alliansen erkänt att Decemberöverenskommelsen varit ett misstag. Att den skadade förtroendet bland väljarna och gynnade Sverigedemokraterna. Trots detta fortsätter alliansen att föra en politik som om överenskommelsen fortfarande gällde.

Åter till morgondagens votering. Sverigedemokraterna är emot regeringens förslag. Alliansen likaså. Att stoppa förslaget skulle inte strida mot budgetpraxis. Med SD:s stöd går förslaget att stoppa. Varför då lägga ner rösterna? Gäller Decemberöverenskommelsen fortfarande i det dolda?

Frågan kräver ett svar! Är det för att alliansen aldrig tänker rösta lika som SD? För i sådana fall bör man vara tydlig med detta. Ett sådant förhållningssätt innebär nämligen att alliansen kommer få ytterst svårt att bedriva politik efter valet. Om alliansen inte ens är beredd att stoppa skadliga förslag som ligger utanför budgetpraxis så är Decemberöverenskommelsen fortfarande i kraft, men nu i förstärkt form och mer långtgående än den var när den ingicks.

Det är snudd på obegripligt hur alliansen kan svika de hundratusentals företagare och arbetstagare som man påstår sig vilja främja. Hur prestigefrågor om vem som stödjer vem kan rankas högre än ett bra företagsklimat. Varför man väljer att stjälpa istället för att hjälpa.

Kommer Decemberöverenskommelsen version 2.0 att gälla även efter valet? Företagarna förtjänar ett rakt och tydligt klargörande innan de går till valurnan i september.

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Skydda skogen från aktivisterna

april 18, 2018 3:48 e m

Skogen är en fantastisk naturtillgång. Den erbjuder möjlighet till rekreation och jakt, men framförallt bidrar skogen till jobb och välstånd. Skogsindustrins exportvärde ligger på ca 125 miljarder kronor och den sysselsätter omkring 70 000 anställda och 30 000 enskilda företagare. Skogsindustrins framgångar gynnar även andra branscher. Bland annat köper industrin transporter för närmare 25 miljarder kronor årligen. Det som är bra för skogsindustrin är därför bra för Sverige.

Svenska markägare tar sitt ansvar. Volymen kvarstående träd ökar varje år, trots att uttaget också ökar. Svenska markägare vill och kan bedriva ett långsiktigt och ansvarsfullt skogsbruk. Därför är det beklämmande att markägarna misstros och att deras äganderätt urholkas på grund av en felriktad miljöpolitik och aktivister på myndigheter som försöker driva en egen agenda.

År 2015 lyckades Naturskyddsföreningen överklaga och vinna ett avverkningstillstånd för fjällnära skog med hjälp av EU-lagstiftningen. Sedan dess har Skogsstyrelsen kategoriskt sagt nej till avverkning av fjällnära skog eftersom myndigheten inte vill dras in i kostsamma överklaganden.
Ett skogsbolag säger till Dagens Industri att de får nej på varannan avverkning.

När skog får formellt skydd brukar markägaren bli ersatt med 125 procent av marknadsvärdet. Men den fjällnära skogen är inte ”formellt skyddad”, utan bara nekad avverkning. Staten vägrar således ge kompensation. Följden blir att alltmer skogsmark faller i värde, eftersom den inte går att avverka.

Kammarkollegiet, som är statens ombud, har i ett yttrande till Mark- och miljödomstolen argumenterat för att föryngringsavverkning i fjällnära skog inte kan anses vara ”pågående markanvändning” och därför inte berättigar till någon ersättning från staten. När tidningen Entreprenör frågar Kammarkollegiet om vem som står bakom den linjen blir svaret att Kammarkollegiet väntar på Skogsstyrelsens ställningstagande och att det minsann är Skogsstyrelsen som bestämmer vilken ersättning markägaren ska få. Skogsstyrelsen hänvisar tillbaka till Kammarkollegiet som de anser bestämt att markägare ska bli utan ersättning.

Miljöminister Karolina Skog (MP) har tidigare sagt att staten inte kan gå in och ta ett större ansvar än man gör nu, vilket i klarspråk betyder att staten inte vill betala mer för markersättningar.

Att markägares äganderätt inskränks begränsar sig dock inte bara till avverkning av fjällnära skog.
Så kallade Nyckelbiotopsinventeringar genomförs av Skogsstyrelsen och syftar till att hitta särskild skyddsvärd miljö. Om en markägare råkar ha rödlistade arter på sin mark kan hen inte få den miljöcertifiering som krävs för att kunna sälja virket. Någon ersättning betalar staten inte ut såvida inte markägaren i fråga får ett ”biotopskydd” som berättigar till detta, men det är ovanligt. Och om markägaren mot förmodan får ersättning för biotopskydd så handlar det om en engångssumma, vilket knappast är någon tröst för skog som inte ens barnbarnsbarnen kommer få avverka.

Enligt LRF Skogsägarna fanns det 2016 hela 466 000 hektar nyckelbiotoper, motsvarande cirka 2 procent av den produktiva skogsarealen. Skogsstyrelsen uppskattar dock att den ytan kan komma att fördubblas vid nya inventeringar allt efter som. Med de pengar som regeringen öronmärkt för att ersätta markägare kan det ta 48 år innan alla fått ersättning.

En del av skogen innehåller förstås skyddsvärda arter som är viktiga att bevara. Men det gäller långt ifrån all skog som regeringen och myndigheterna anser ”skyddsvärd”. Definitionen på nyckelbiotop är “ett område med stor betydelse för skogens flora och fauna”. Men den definitionen ger ett väldigt stort utrymme för godtycke. Mark som vid tidigare inventeringar inte klassats som nyckelbiotop skulle mycket väl kunna få klassningen vid en ny inventering. Markägare står handfallna inför något som kan jämföras med expropriering och värdeförstörelse. Och myndigheter och regeringen gör inget annat än försöker begrava frågan.

Miljöminister Karolina Skog sade häromdagen att hon är ”oerhört chockad över tonen i debatten”. Men det är nog bara hon som är chockad över att folk är förbannade. Människor brukar nämligen bli arga när de känner sig orättvist behandlade…

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Äntligen samma villkor för företagare

mars 8, 2018 4:12 e m

Regeringen lägger ett lagförslag om att likställa trygghetssystemen för företagare, oavsett bolagsform. Inom nära framtid kommer bolagsformen spela mindre roll för företagarens trygghet i uppbyggnadsskedet.

Det finns fördelar med att driva ett aktiebolag istället för enskild firma. Tryggheten är dock inte en av dem. En företagare som startar en enskild firma får en sjukpenninggrundande inkomst som minst motsvarar lönen för den som är anställd på ett liknande arbete. Företagaren som startar aktiebolag får inte det, vilket regeringen nu tänker ändra på.

Att gå från att vara anställd till att vara sin egen är ett stort steg och förlusten av tryggheten har hållit tillbaka många som velat, men inte vågat, ta steget. Ofta tar det tid att etablera sig och inkomsterna de första åren kan vara skrala. Därför är det också glädjande att regeringen vill förlänga uppbyggnadsskedet från två till tre år för alla egenföretagare, oavsett bolagsform.

Regeringens lagförslag föreslås träda i kraft 1 augusti, med bara veckor kvar till valet. Man kan vara cynisk och hävda att det utgör valfläsk som syftar till att flytta fokus från den minst sagt företagarfientliga politik som förts under mandatperioden. Och det är svårt att inte förhålla sig lite skeptisk till tajmingen. Redan för tre år sedan rekommenderade den parlamentariska socialförsäkringsutredningen de åtgärder som regeringen nu lägger fram. Eftersom sju partier var överens om rekommendationerna så borde regeringen ha kunnat få riksdagen att klubba förslaget för länge sedan.

Nåväl, bättre sent än aldrig. Nu återstår det för regeringen och oppositionen att skyndsamt se över tryggheten för äldre företagare. Efter 55 års ålder är egenföretagaren i enskild firma nämligen tvungen att acceptera sju karensdagar. Egenföretagaren måste alltså betala sin egen sjuklön en hel vecka. Man kan tänka sig vilket ramaskri det hade blivit om arbetstagare över 55 års ålder blivit diskriminerade på samma sätt.

Det är fel, både moraliskt och samhällsekonomiskt, att diskriminera äldre egenföretagare. Särskilt illa rimmar det med politikernas uppmuntran till att acceptera en höjning av pensionsåldern.
För om politikerna vill lura i oss att pengarna inte räcker på grund av att vi lever längre så bör de i rimlighetens namn underlätta för oss att jobba upp i åren.

Dessutom borde reglerna för aktiebolag ses över. Som aktiebolagsägare räknas man som anställd i sitt bolag. Det betyder att de första 14 dagarna du är sjuk betalar aktiebolaget sjuklön. Det är väl inget konstigt med det, om det inte vore för att de sociala avgifterna ska betalas in likväl. Sjukförsäkringsavgiften som betalas in i egenavgifterna är inte lägre än den som betalas in genom arbetsgivaravgifter. Och tanken med de sociala avgifterna är att de ska vara just försäkringsmässiga. Om man betalar för en försäkring så ska man rimligtvis få något tillbaka.

 

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

Att tänka utanför boxen

januari 19, 2018 5:09 e m

Den gamla klyschan har fått genomslag i politiken. Häromdagen meddelade Stefan Löfven att han inte uteslöt militära insatser i utanförskapsområden. Om man bortser från förvirringen som följde i och med Morgan Johanssons hattande och vacklande så kvarstod faktumet att självaste statsministern var beredd att prova en ny lösning. Och bara det faktumet förtjänar uppmärksamhet.

Politiker, särskilt i maktställning, älskar att dribbla bort obekväma förslag med uttryck som ”det skulle kräva en lagändring”. Med detta uttryck vill de få oss att tro att riksdag och regering inte har makt att ändra lagarna. Eller att det skulle vara så krångligt att det är snudd på ogörbart.

En annan floskel som används för att avfärda förslag är ”det skulle bryta mot konventioner” eller ”avtal”. Huruvida det finns några sanktioner för att bryta mot avtalen eller konventionerna vill politikerna helst inte prata om. I en del fall finns det inga sanktioner och inte ens något hinder för att säga upp konventioner. Dessutom verkar det uppenbarligen gå att tolka vissa texter radikalt annorlunda. Det märks inte minst på hur olika EU-länder väljer att tolka unionens regelverk och internationella konventioner, utan hänsyn till anseende eller goodwill.

Statsministerns utspel var därför något alldeles speciellt. Man behöver inte hålla med honom, men det visar på att han åtminstone tänker i nya banor och vågar bryta tabun. Och det finns starka argument för att tänka ”utanför boxen” om vi ska kunna lösa problemen i utanförskapsområdena.

Det rapporteras ständigt och jämt om en polis i kris, som dukar under arbetsbördan och dålig organisation. Spaltmetrar om hur polisen misslyckas fylla utbildningsplatserna utan att sänka kraven. Hur allt fler poliser lämnar yrket på grund av arbetsvillkoren. Om hur grova brott blir lagda på hög utan åtgärd för att ännu grövre brott begås allt mer frekvent.

Man får onekligen intrycket att polisen behöver förstärkning. Och försvaret är en resurs som kan användas.

Exakt vad försvaret ska göra och hur allt ska organiseras är upp till experterna att bestämma. Men det viktiga är att politikerna åtminstone vågar tänka tanken att man ska använda de resurser man har istället för att bara jämra sig över det hopplösa läget. Ungefär som när man kom på att myndigheter kan samarbeta för att hitta bidragsfuskare.

Rimligtvis bör militären klara av att förstärka gränskontrollen och tullen. Med tanke på att tullverkets obeväpnade personal känner sig hotade av vapensmugglare så borde militären kunna assistera. Det torde minska vapensmugglingen till Sverige och samtidigt frigöra polisresurser. Resurser som polisen kan använda för att skydda boende och företagare som nu ser sina bostadskvarter och verksamheter tas över av kriminella.

Kanske öppnar statsministerns uttalande för en helt ny tid, då vi vågar ifrågasätta varför saker ska vara på ett visst sätt. Kanske kan åsiktskorridoren vidgas. Och kanske, bara kanske, kan politikerna börja arbeta för att lösa fler problem än de skapar.

Adam Rydström

Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se

 

Missriktad pensionsreform

december 15, 2017 4:38 e m

I början av veckan presenterade pensionsgruppen sitt förslag om nya pensionsregler.

Förslaget går i korthet ut på att vi ska arbeta längre upp i åldrarna. Planen, om förslaget går igenom, är att den lägsta pensionsåldern nu ska bli 64 år istället för dagens 63 år. Fram till 2023 kommer även möjligheten att ta ut garantipension höjas till 66 år, från dagens 65. Likaså höjs rätten att vara kvar på sin arbetsplats från 67 år till 69 år, från och med 2023.

Reformen skulle vara olycklig av flera anledningar. För det första gynnar den varken svenska företagare eller svensk ekonomi på sikt. Sverige kommer framöver behöva en mer flexibel arbetsmarknad. Företagen bör då själva ha möjlighet att välja om personal ska vara kvar efter 67 års ålder, inte att lägga på ytterligare bestämmelser.

Förändringen kommer vidare bara innebära mycket begränsade besparingar. Det praktiska resultatet kommer bli att många äldre människor kommer att behöva leva en längre tid på bidrag istället för att plocka ut pension. Extra utsatta blir den grupp äldre som jobbar inom stressiga yrken med risker för förslitningsskador.  Att uppmana denna grupp att jobba ännu längre kan då låta ekonomiskt rationellt, men leder istället till att dessa människor kommer behöva nyttja olika bidrag istället.

Pensionsgruppen har även använt sig av oärlig retorik. Höjningen av pensionsåldern är egentligen inte en fråga om att befolkningen lever allt längre. Fram till 2060 kommer medellivslängden stiga till cirka 90 år, alltså kring fem år längre än idag. Vi kommer bli äldre, men inte i den grad pensionsgruppen har gett sken av. Och det finns inte heller några garantier för att den äldre befolkningen överlag kommer att bli mer arbetsför. Förklaringen måste alltså sökas någon annan stans.

Den stora migrationen till Sverige har tyvärr inte har haft den gynnsamma effekt på pensionerna, som somliga politiker menat. Istället har resultatet av den snabba befolkningsökningen i Sverige, kombinerat med en låg sysselsättningsgrad i vissa befolkningsgrupper, gjort att hela systemet hamnat under mycket stark press. Detta är dem huvudsakliga anledningen till att pensionsåldern behöver höjas.

Regeringen har lastat över de ekonomiska problemen, och framförallt frågan om försörjningen framöver, på framtidens pensionärer.

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se

Smygökningen av EU-makten måste få ett slut

december 6, 2017 5:00 f m

Det händer mycket i Bryssel just nu. Europeiska unionen har både antagit den så kallade sociala pelaren och ett fördjupat försvarssamarbete. I dagarna lanserade EU:s skattekommissionär ett förslag om att ta bort ländernas vetorätt i den ekonomiska politiken. Vi vet inte ännu vart detta tar vägen. Men risken att mer makt förs över till EU utan medborgarnas vetskap eller samtyckte är uppenbar.

Nyligen undertecknade regeringen ett avtal om fördjupat försvarssamarbete i EU. Avtalet handlar både om att utöka resurserna till medlemsländernas respektive försvarsmakter, men också om att fortsätta de militära samarbetena. För Sveriges del handlar det till exempel om att upplåta övnings- och testbasen Vidsel i Norrbotten. Samtidigt lovar regeringen med försvarsministern i spetsen att detta inte innebär en övergång till en EU-armé. Det låter inte vidare betryggande.

Den sociala pelaren, som undertecknades av Sveriges regering under ministermötet i Göteborg har skickat tvetydiga signaler. Samtidigt som Regeringen, återigen, försäkrar, att den sociala pelaren på intet sätt innebär en gemensam europeisk socialpolitik så täcker avtalet en lång rad frågor som antyder motsatsen. I avtalet talas om allt från gemensamma ”rättvisa arbetsvillkor” till ”social trygghet och integration”. Regeringen har lovat att avtalet är till intet förpliktigande, samtidigt som man har framhävt det som politiskt viktigt. Problemet är dock att EU-rätten står över den svenska lagstiftningen och att avtalet kan bli ett startskott för framväxten en gemensam europeisk socialpolitik. Något som har mycket begränsat stöd i Sverige.

Senast meddelade EU-kommissionen att det kunde bli aktuellt att slopa medlemsländernas veto-rätt i skattefrågor. Förslaget har framförallt motiverats med att unionen behöver ta krafttag mot skatteparadis och ekonomisk brottslighet över gränserna. Kritiken från Sveriges regering har här varit tydlig, vilket bör berömmas. Magdalena Andersson kallade kort och gott förslaget ”en dålig idé” och betonade att beskattning är en nationell, och inte unionsfråga.

Att regeringen väljer att säga nej till EU-skatter är positivt. Dessutom inte uttryckt i vaga termer utan att finansministern faktiskt ger ett blankt nej till förslaget. Detta hänger dock inte samman med regeringens agerande i övrigt. Att till exempel stötta framväxten av en gemensam europeisk socialpolitik samtidigt som man säger sig vara emot densamma fungerar inte. Regeringen, och Riksdagen, måste börja formulera en sammanhängande strategi. En plan där man visar att fortsatt svensk EU-integration inte ska ske utan en öppen debatt i Sverige.

Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se