Bensinupproret har växt explosionsartat. Nu samlar Facebookgruppen 657 000 medlemmar. Jämför detta antal med Centerpartiet, som hade 557 500 väljare senaste riksdagsvalet. Eller Miljöpartiet, som knappt fick 286 000 röster.
Politiker och tyckare verkar ha tagits på sängen av den stora uppslutningen bakom gruppens krav. För etablissemanget har, som så ofta, svårt att förstå hur vanligt folk tänker och tycker.
Att Sverige har höga drivmedelspriser är ett faktum. Det är också ett faktum att de höga priserna beror på en hög beskattning. Ytterligare ett faktum är att väldigt många människor, en stor majoritet av alla som bor utanför våra största städer, är helt beroende av bilen för sin överlevnad.
Den så kallade klimatpolitiken har blottlagt en för många okänd sida hos våra folkvalda. Det officiella narrativet är att liberaler och konservativa tjänar kapitalet och att vänstern står på arbetarnas sida. Men i verkligheten har rollerna förbytts. Idag är det snarare vänstern som står för ett illa dolt klassförakt. Som för en politik som missgynnar just de människor som de påstår sig företräda.
Det höga bensinpriset drabbar den ensamstående mamman som måste vända på slantarna.
Det drabbar också småföretagaren som måste använda bilen i jobbet. Det drabbar skiftarbetaren som behöver ta sig till och från jobbet nattetid, när kollektivtrafiken slutat gå. Och landsbygdsborna, som förväntas hålla truten och inse sin påstådda skuld i klimatfrågan.
För våra politiker vet mycket väl att Sverige är ett litet land och att våra koldioxidutsläpp knappt ens påverkar på marginalen. Ungefär två promille av världens koldioxidutsläpp härstammar från Sverige. Vi har världens mest koldioxideffektiva ekonomi. Men för politikerna är detta ingenting positivt. De vill ju visa handlingskraft. De måste identifiera ett problem, finna syndaren och tvinga denne att botgöra.
Och om syndaren inte finns på hemmaplan så får man helt enkelt peka ut någon. För någon måste straffas för att bota våra påstådda synder. Landsbygdsbefolkningen och bilisterna får bära korset. Och om dessa grupper motsätter sig får man helt enkelt hitta på ett begrepp som förminskar dem. Exempelvis ”vita män”.
I längden slår höga drivmedelsskatter mot alla. Men de välbesuttna innerstadsbor som utgör vänsterns och miljöpartiets huvudsakliga väljarbas påverkas minst av alla. De klarar sig oskadda eftersom de kan åka både tunnelbana och buss, dygnet runt. Och när de inte behagar åka kollektivt så betalar de gärna taxin från Stureplan till Södermalm. Drivmedelsskatter är helt enkelt inte ett stort problem för den övre medelklassen i city. I deras värld är bensinpriset bara ett problem för lantisar och arbetare. Sådana där människor som röstar på fel partier.
Ett sådant förhållningssätt är inte konstruktivt. Det skapar bara motsättningar och ilska. Politikerna behöver förmå sig själva att släppa klassföraktet och sänka skatten på drivmedel.
Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se