I söndags kritiserade Moderata Ungdomsförbundets ordförande Benjamin Dousa i en artikel i Dagens Nyheter sitt eget partis handfallenhet inför svensk skolas problem. Kritiken kan dock riktas mot långt fler än det egna partiet, och på avgörande punkter bör Sverige ta till sig av hans kritik. Detta kan jag intyga då jag personligen både studerat svensk lärarutbildning utifrån – men också gått den.
Utvecklingen inom svensk skola har alldeles för länge gått i fel riktning, något som inte bara skadar eleverna själva utan även Sveriges framtid som kunskapsnation och relevant ekonomi i världen.
Dousas kritik av svensk lärarutbildning är berättigad. För att eleverna ska kunna tillgodogöra sig sin utbildning på ett bra sätt är inget mer avgörande än att undervisningen leds av ämneskunniga och engagerade lärare. Problemet med den svenska lärarutbildningen är flera. Pedagogikämnet har kört fast i att läsa forskning som gjordes för nästan hundra år sedan, värdegrundsarbete tar upp alldeles för mycket plats i förhållande till didaktik och ämneskunskap och studietakten är låg. En av nycklarna till att ordna upp svensk grund- och gymnasieskola framöver kommer vara att få ordning på lärarutbildningarna.
Pedagogikämnet och läroplanerna måste förnyas. Som Dousa påpekar finns idag omfattande kunskap från naturvetenskapen att applicera inom pedagogiken, något som inte alls syns inom lärarutbildningarna. Kunskaperna om hur hjärnan fungerar i praktiken har funnits länge, bara att de inte har tillämpats inom pedagogiken i någon större omfattning. Kanske har detta att göra med att resultaten i hög grad gör upp med många av de dominerande idéerna inom modern pedagogik? Forskningen från naturvetenskapen visar t.ex. att katederundervisning är den bästa metoden för inlärning och att tekniska hjälpmedel för eleverna, som t.ex. datorer, oftare stjälper än hjälper undervisningen.
Avslutningsvis är de balanserade synpunkterna på friskolereformen och valfriheten hjälpsamma. Valfriheten inom välfärden är här för att stanna, och ytterst få vill tillbaka till närhetsprincipen där eleverna tvingades gå på en skola bara för att de råkade bo nära den. Med detta sagt, kan inte skolan behandlas som att det vore vilken marknad som helst. Alla aktörer ska inte få starta skola och utvärderingarna av betyg och uppföljningar kan inte göras av friskolorna själva. Idag finns redan Skolinspektionen som gör ett bra arbete, men för att säkra kvaliteten och konkurrens på lika villkor borde sådant som externt rättade prov vara en självklarhet.
Det är hög tid att reformera svensk skola. Modern forskning måste få påverka utbildningen i högre grad och valfriheten måste säkras genom ett mer reglerat system än dagens. Gjordes detta skulle utvecklingen antagligen kunna vändas ganska snabbt.
Hugo Fievet
hugo.fievet@dnv.se