De kommande fyra åren kan bli den tuffaste mandatperioden i modern historia. Elpriser, bränslepriser, inflation, brottslighet och migration utgör alla en olöslig knut för nästa regering.
Sveriges problem är inte ingenjörsmässiga. Vi saknar inte den teknologiska eller organisatoriska kompetensen som krävs för att lösa samhällsproblemen. Tvärtom så har vi ofta alldeles för många förslag på lösningar, så många att de skymmer sikten och förvirrar väljarna. Riktiga lösningar är dock extremt sällsynta, istället är det oftast skenmanövrar och dimridåer som läggs fram av politikerklassen.
Det räcker med att titta på elpriserna som stuckit iväg till nivåer som riskerar att avindustrialisera Sverige och sätta människor på bar backe. En rätt så allvarlig fråga kan man tycka. En fråga som är så pass allvarlig att politikerna borde vända på varje sten för att rädda vårt arma land.
Men någon sådan krisinsikt verkar inte finnas. Visst har Nooshi Dadgostar förespråkat ”Sverigepriser” på el, men hon är rätt ensam om att tycka att det är en bra idé. Den ledande tanken bland riksdagspartierna är tvärtom att den så kallade elmarknaden måste bevaras och beskyddas från ingrepp. Om marknaden vill ha ett pris på tio kronor per kWh så får det vara så. Skattebetalarna ska hålla tyst och punga ut 250 miljarder kronor i kreditgarantier till de elbolag som samtidigt skickar hederliga människor till kronofogden när dessa inte klarar att betala ockerpriserna. Det här beror inte på att riksdagspartierna saknar förståelse för att marknaden är havererad. Det handlar bara om att de inte har någon lust att lösa problemet.
För problemet kan enbart lösas om vår regering är beredd att ta en konflikt med Bryssel. Det är enbart genom att ställa sig utanför en gemensam elmarknad som Sverige kan komma ur de extrema elpriserna. Eftersom Sverige i år kan titulera sig EU:s största elexportör kommer övriga länder i unionen att knorra rejält om vi använder vårt överskott för att pressa ner priserna för svenska konsumenter. Enligt EU:s logik ska Sverige lägga sig platt, agera dörrmatta och låta andra länder parasitera på vår billiga el medan vår egen industri går i konkurs. Den logiken skriver våra politiker också under på.
Det finns tyvärr ingen som helst vilja bland riksdagens partier att gå emot EU i någon viktig fråga. Det är exempelvis därför som Sverigedemokraterna i sina preliminära regeringsförhandlingar inte kräver att asylrätten rivs upp. Ett sådant förslag hade ju de EU-vurmande Moderaterna ändå aldrig gått med på, vilket gör att förslaget istället läggs i malpåse tills opinionen är mogen. Men eftersom SD tappat sin EU-skepsis så kanske den dagen aldrig kommer.
EU:s problem är permanenta. Det finns nämligen ingen nämnvärd politisk vilja i Europa att lösa samhällsutmaningar såsom energikrisen. Tvärtom så gör Europas regeringar allt de kan för att vägra energileveranser från Ryssland, driva upp elpriserna och låta skattebetalarna stå för notan. Det är en högst oansvarig politik som skadar oss mer än Ryssland. Men det är också en politik som vi måste ställa upp på i egenskap av EU- och Nato-medlemmar. Det var länge sedan Sverige var ett autonomt och suveränt land.
Sveriges framtid hänger på om politikerna kan förmå sig själva att känna en gnutta empati med väljarna de säger sig företräda. Det är i slutändan en fråga om lojalitet till sitt folk och sitt land. Förhoppningsvis kan politikerna förmå sig själva att sätta svenska folkets välmående i första rummet för en gångs skull. Omväxling förnöjer, som man brukar säga.
Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv