I måndags släppte polisens Nationella Operativa Avdelning en rapport om utsatta bostadsområden.
Där behandlas problemen med 53 områden som i folkmun ofta kallas för no go-zoner. Rapporten bjuder inte på några egentliga nyheter för läsare som intresserar sig för ämnet. Dock är polisens öppenhjärtighet både uppfriskande och djupt deprimerande. Den beskriver ett land där klyftorna växt så mycket att parallellsamhällen vuxit fram. Det geografiska område som svenska statens våldsmonopol har kontroll över är mindre idag än det var när jag var ung.
Jag är själv uppvuxen i ett miljonprogramsområde söder om Stockholm. När jag ser tillbaka på den tiden är jag imponerad över hur barnvänligt detta område var. Jag behövde aldrig korsa en bilväg för att gå till skolan, kompisar, centrum eller fritidsaktiviteter. Jag undrar vad arkitekterna av miljonprogrammen tänker nu, när den barnvänliga miljön visat vara fullkomligt livsfarlig för poliser.
Rapporten innehåller en exempelkarta över ett miljonprogramsområde. Läsaren informeras om hur planeringen av miljonprogrammet, med ringvägar, en inre grön zon och gångtunnlar försvårar polisens arbete.
” Ur en polisiär synvinkel är miljonprogramsområdena ofta svåra att arbeta i då reträttvägar saknas. Dessutom gör vägarnas placering att bilar lätt kan hindras att köra ut ur området. Områdena är även svårspanade eftersom husen är placerade så att de boende har uppsikt över innergårdar. Polisens känsla av att vara bevakad är påtaglig.”
Polisen måste alltid ha minst två patruller vid en utryckning eftersom en patrull måste stanna kvar och vakta bilarna mot skadegörelse. Ofta måste de vänta med ett ingripande för att inte utlösa ordningsstörningar. Poliser som uttalar sig anonymt menar att det bara är en tidsfråga innan en polis blir mördad. Man kan fråga sig om det finns någon politiker som är redo att ta på sig ansvaret när det sker?
I rapporten understryker polisen att de inte själva kan lösa problemen. Polisen kan inte minska utanförskapet men kan påverka det upplevda utanförskapet.
” Flertalet av de strukturella förklaringar som på områdesnivå diskuteras som riskfaktorer ligger bortom polisens kontroll, exempelvis välfärdssystemens tillstånd, arbetslöshet, etnisk segregation, stigmatisering och trångboddhet. Däremot kan polisen spela en roll när det gäller upplevelsen eller känslan av situationen. Genom att bygga förtroende till lokalsamhället är det möjligt att det upplevda utanförskapet, och därmed den sociala stressen, kan minska.”
Vad ska man då göra för att bryta utanförskapet, hopplösheten, brottsligheten och hur ska man bygga upp förtroendet för samhället och polisen?
Jag tror inte att det finns en quick fix. De som bor i utanförskapsområden är inte betjänta av falska förhoppningar. Det kommer krävas ett årtionde eller två av hårt arbete. Minst.
Om vi ska ha en rimlig chans att vända utvecklingen måste politikerna våga ta beslut som kan verka jobbiga.
Först och främst måste vi få andrum – ett totalstopp på asylinvandringen till vi får situationen under kontroll. Grundorsaken till att miljonprogrammen blev utanförskapsområden är att de som stod längst från arbetsmarknaden (ofta nyanlända) flyttade in medan de som hade ett arbete flyttade ut. Denna trend fortsätter idag. De som har möjlighet att lämna gör det. Lägenheterna tas över av hyresgäster som inte har möjlighet att bo någon annanstans (ofta nyanlända). På så sätt är miljonprogrammen dömda att förbli utanförskapsområden för all framtid, om vi inte får ett stopp på inflödet av nya migranter.
Vi måste våga satsa på åtgärder som syftar till att lyfta utanförskapsområden.
Det kommer kosta pengar och det kommer kanske att kräva nya lagar och regler, det kommer kanske att skrikas lite från verklighetsfrånvända miljöpartister, men det måste göras ändå.
Polisen måste ha en stor och ständig närvaro i oroliga områden. Polisen ska med sin närvaro markera att det är de som upprätthåller våldsmonopolet. Poliser ska patrullera till fots och ha förstärkning bara någon minut bort. Om antalet poliser inte räcker till får man använda väktare med utökad befogenhet eller personal från försvaret.
Skolorna bör få möjlighet att införa metalldetektorer och kontrollera att obehöriga (icke-elever) inte vistas på skolans område. Väktare ska kunna kasta ut elever som hotar eller bråkar. I gymnasier bör de elever som vid upprepade gånger stör ordningen kunna portas. Det är nämligen inte rimligt att ett fåtal som stökar ska få förstöra skolgången för majoriteten som sköter sig.
Serviceinrättningar måste flytta in, inte ut. Serviceinrättningar såsom Försäkringskassan lämnar utanförskapsområden på grund av problem med säkerheten. Bibliotek stänger. Diskrimineringsombudsmannen vill inte flytta ut till miljonprogrammet. Jag föreslår att myndigheterna stannar kvar och höjer säkerheten med fler poliser, väktare, övervakningskameror och spärrar.
Därefter återstår det allra svåraste – jobben. I många områden är arbetslöshet normen. Goda förebilder är få. Upplevd eller föreställd rasism skapar en offermentalitet. Kriminalitet ses som en av få möjliga karriärer.
Jag har tyvärr inga bra förslag på hur de som idag står längst från arbetsmarknaden ska komma i arbete. Politikerna har inte heller kommit på någon lösning. Ingen verkar veta.
Politikerna gör förvisso politiska utspel – för att verka handlingskraftiga trots att man på förhand vet att förslagen hör hemma i det runda arkivet.
Redan idag är långtidsarbetslösa och nyanlända berättigade till subventioner som gör att arbetsgivarens kostnad att anställa är relativt låg. Moderaternas förstajobbet-anställning, KD:s introduktionsanställning, Liberalernas startjobb och Centerpartiets sänkta lägstalöner för nyanlända är således ett slag i luften. Inget av förslagen ger arbetsgivaren en lägre lönekostnad än de Nystartsjobb och Instegsjobb som redan finns att tillgå idag.
Dagens Nyheter rapporterar idag att, inom några veckor, kommer majoriteten av alla arbetslösa vara födda utanför Sverige. Samtidigt ligger arbetslösheten bland inrikes födda på låga 5,1 procent. Tudelningen av arbetsmarknaden är grotesk. Problemet är att många fortfarande verkar blunda för orsaken till att det ser ut som det gör – att asylinvandringen i många år varit mycket större än vad den svenska arbetsmarknaden klarar av.
Många av de som idag lämnar Turkiet för att ta sig över Europa till Sverige kommer med stor sannolikhet att hamna i utanförskap. De nyanlända kommer att konkurrera om samma jobb som de invandrare som befunnit sig i landet i åratal. De nyanlända kostar resurser som vi behöver för att lyfta miljonprogrammen. Att bibehålla dagens nivåer av invandring slår därför hårdast mot de som anlände för några år sedan och fortfarande inte fått in en fot på arbetsmarknaden. Det är en cynisk politik, både mot de som bor i utanförskapsområden och mot de som riskerar livet i Medelhavet i hopp om en bättre framtid.
Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se