Statistiken för nyanländas etablering på arbetsmarknaden är katastrofal. Tre månader efter avslutad etableringsplan har bara 6 procent av deltagarna ett riktigt jobb. För att ha någon möjlighet att överhuvudtaget skapa nya jobb så måste vi därför skapa budgetutrymme för ett bättre företagarklimat. Men för att några skattesänkningar ska kunna bli verklighet måste vi snarast införa gränskontroller. För varje dag som politikerna skjuter upp detta beslut försvåras möjligheterna för Sverige att integrera de nyanlända. Ändå händer ytterst lite.
Mötet om flyktingkrisen som skulle hållas idag ställdes in. Efter flera möten de senaste veckorna har sju riksdagspartier fortfarande inte enats om vad som behöver göras. De behöver mer tid. Man kan förundras över hur lättvindigt riksdagspartierna tar på den största utmaningen som Sverige stått inför i modern tid. Hade jag varit statsminister så hade jag inte låtit någon lämna rummet tills en lösning nås. För just nu är frågan om hur vi ska kunna hantera migrationsströmmarna viktigare än alla andra politikområden tillsammans.
Om migrationsströmmarna fortsätter i samma takt framöver kommer vi behöva bygga ett helt Göteborg varje år. Låter det som ett projekt som går att genomföra? Våra politiker verkar rycka på axlarna åt denna gigantiska utmaning. Om vi inte pratar om det så kanske problemet försvinner. Om vi med glada hejarop kan peppa någon annan att lösa problemet så kanske det löser sig självt, verkar de resonera. Att vi står inför en samhällskollaps inom kort verkar inte bekymra dem i den mån det borde göra.
Betänk följande:
Migrationsverket skriver in en bit över 2300 ensamkommande barn varje vecka.
Om man sätter 23 elever i varje klass blir det över 100 skolklasser – varje vecka!
Med den takten tar vi emot 120 000 ensamkommande barn per år.
Det är ungefär lika många som det antal barn som föds i Sverige varje år.
Migrationsverkets ersättning för mat och husrum uppgår till 1900 kronor per barn och dygn. Varje ensamkommande barn kostar alltså skattebetalarna minst 693 500 kronor per år.
Till det tillkommer sjukvård, tandvård, extraundervisning i svenska, skolgång, högre boendekostnader pga brist på platser etc. En del uppskattar att den totala kostnaden för ett ensamkommande barn därför uppgår till 1 miljon per år. Skattebetalarna kan komma att betala 120 miljarder kronor per år för ensamkommande barn samma tid nästa år.
Som jämförelse så kostar hela grundskolan 91 miljarder per år.
Utöver de ensamkommande barnen kommer ungefär lika många barn med sina föräldrar. Det betyder att det totalt tillkommer 200 skolklasser varje vecka. Politiska tjänstemän som filar på talepunkter inför publiceringen av nästa PISA-undersökning får här ett gratis tips. Resultaten kommer att sjunka. Kraftigt. Och dåliga resultat leder i förlängningen till dåliga förutsättningar på arbetsmarknaden. Det leder till enorma kostnader i form av arbetslöshet och utanförskap.
Det är väldigt lätt att tappa proportionerna när man jämför migration och integration med andra utgifter. Regeringen ser till exempel med stor oro på de skenande sjukskrivningarna. Sjuknotan ligger idag på 32 miljarder och förväntas stiga till 50 miljarder om fyra år. En ökning med 18 miljarder på fyra år.
För att stoppa ökningen av sjukskrivna försöker regeringen att vända på varje sten. Det kan bli så att sjukförsäkringsavgiften i arbetsgivaravgifterna måste höjas. Företag kan komma att behöva redovisa rehabiliteringsåtgärder. Allt för att stoppa de skenande kostnaderna. Att regeringen låter kostnaderna skena i ett annat politikområde, där 18 miljarder ligger inom felräkningsmarginalen, verkar inte påverka debatten. Att låta företagen bära ett större ansvar för att täppa till ett budgetunderskott där pengarna enkelt skulle kunna tagits från migrationsområdet är inte rättvist.
För inom just migration och integration tillåts kostnaderna skena hursomhelst. Detta bygger på en föreställning om att vi inte kan eller får kontrollera kostnaderna. Att vi inte kan eller får stänga gränserna. Men dessa föreställningar är felaktiga. Att EU:s yttre gränser brakat ihop spelar inte så stor roll som politikerna vill få oss att tro. Sverige är fortfarande en nationalstat och vi bestämmer fortfarande över vem som får komma in i landet. Vi kan, likt andra länder i EU, upprätta gränskontroller. Och upprättade gränskontroller innebär också att vi kan få kontroll över utgifterna.
Med kontroll över utgifterna kan vi planera långsiktigt och samtidigt hjälpa de flyktingar som idag befinner sig i konflikternas närområden. Det räcker med att titta på prislistan för hjälp i närområdet för att förstå att vi gör mycket större nytta om vi satsar pengarna där. Migrationsverkets årskostnad för två ensamkommande afghanska barn räcker för att bygga en skola med sex klassrum i deras hemland. Eller avlöna 107 barnmorskor i ett år. Eller bygga 100 brunnar som förser 18 000 människor med vatten.
Vi har tyvärr inte råd att både hjälpa i närområdet och hjälpa här i Sverige. Om vi fortsätter försöka göra det behöver vi höja skatterna till en nivå som fullständigt urholkar vår konkurrenskraft, driver våra företag utomlands eller försätter dem i konkurs. Och då finns det ingen välfärd kvar att fördela till någon, någonstans.
________________________________________
Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se