Påståenden om invandringspolitiken

Det sprids en massa oseriösa påståenden om invandringspolitiken. Dessa sprids av politiker, ledarskribenter, aktivister och intresseorganisationer. De kommer från både höger och vänster planhalva i politiken. De upprepas gång på gång som om de vore sanningar. Att dessa myter sprids och lever vidare beror på att de sällan ifrågasätts och att följd- och motfrågor inte ställs. På så sätt undergrävs förtroendet för både politiker och media. Därför är det viktigt att hålla sig till sakliga argument, inte minst om man på lång sikt ska kunna föra en konstruktiv invandringspolitik. Låt oss börja med tre vanliga myter och påståenden om invandringspolitiken och se hur realistiska de egentligen är.

Vi behöver invandring för att klara välfärden och pensionerna eftersom vår befolkning blir allt äldre.
Det föds fler människor än det dör i Sverige. Och så har det varit sedan 2002. Mer än så behöver egentligen inte sägas, men eftersom denna myt är så stark i människors medvetande så kan jag komplettera med följande argument.

Utrikes födda blir också äldre. De kommer också att behöva vård på ålderns höst (många kräver dessutom vård omedelbart). Att göra finansieringen av vår offentliga välfärd beroende av en ständigt ökande befolkning är inte hållbart. Vi kan inte för all framtid importera arbetskraft för att kompensera för ett pensionssystem med uppenbara brister. Det skulle förvandla pensionssystemet till ett pyramidspel som hela tiden är beroende av nyrekrytering för att inte falla ihop. Det säger sig självt att den vägen leder till en återvändsgränd.

Om en ökad befolkning var allt som krävdes för att desarmera den ”demografiska bomben” skulle vi kunna ta intryck av Liberia, Zimbabwe och Afghanistan, där befolkningen växer så det knakar. På något märkligt sätt så verkar inte befolkningstillväxt per automatik öka välståndet i dessa länder. Dags att tänka om.

Asylprocessen måste snabbas upp. Det är orimligt att det ska ta två år att få besked.
Så lätt att säga – så svårt att genomföra. Men varför tar det så lång tid att gå igenom en asylansökan?
Framförallt är att det inte är så lätt att bedöma en så komplicerad sak som en persons behov av skydd. Särskilt inte när personen i fråga motarbetar och försvårar processen.

Nio av tio uppvisar ingen identitetshandling alls (antagligen lite bättre siffror nu efter att ID-kontrollerna infördes vid Öresund). Migrationsverket har till och med sagt att runt fyra av tio asylbeslut har fattats utan att Migrationsverket trott sig veta vem den asylsökande är.

Även om ID-handling uppvisas så råder det stor tveksamhet om handlingen är äkta eller inte. SVT rapporterade i december att terrororganisationen IS kommit över både passunderlag och de maskiner som tillverkar syriska pass. I ett TV-inslag visade SVT:s reporter hur man med några timmars research kunde beställa ett ”äkta” syriskt pass för leverans i Turkiet.

Tänk nu på handläggarna på Migrationsverket. De ska ta reda på om den asylsökande är från rätt land, har rätt identitet, har skyddsskäl, rätt ålder etc. Hur ska handläggaren med säkerhet bedöma sanningshalten i den asylsökandes berättelse? Handläggaren beviljar ju potentiellt ett livslångt bidragsberoende och kan i värsta fall släppa igenom en terrorist, mördare eller våldtäktsman. Är det något som bör utföras med vänster hand?

De som menar att man bör snabba på processen föreslår egentligen att den sökande ska beviljas asyl direkt, utan prövning av skyddsskäl, identitet eller motiv.

Vi kommer att utvisa 80 000
Inrikesminister Anders Ygeman meddelade häromveckan att regeringen gett i uppdrag till polisen och Migrationsverket att förbereda avvisningar av upp till 80 000 personer som sökte asyl i Sverige i fjol. Siffran baseras på att ca 55 procent av asylansökningarna blir beviljade i dagsläget (Sverige tog emot 163 000 asylansökningar förra året).
Uttalandet har väckt stor kritik, framförallt för att det är snudd på omöjligt att praktiskt genomföra det.

De som idag sköter så kallade forcerade utvisningar är Gränspolisen och Kriminalvårdens Nationella Transportenheten (NTE). På NTE jobbar idag ca 100 personer med utvisningar.
NTE klarar idag av ca 4000 utvisningar per år. Att de inte klarar av att utvisa fler beror på att det är ytterst resurskrävande att utvisa människor som inte vill bli utvisade.
Det ska bokas biljetter på reguljärflyg åt den utvisade och åt personalen som ska följa med på flighten för att säkerställa att den utvisade inte äventyrar flygsäkerheten.

Det är svårt för myndigheterna att veta vilket land den utvisade ska utvisas till. Ofta anger den asylsökande en historia som inte stämmer. De flesta saknar ID-handlingar. Det är oftast upp till Migrationsverket att agera detektiv och försöka knyta den asylsökande till ett visst land mha t ex språktester.

För att verkställa utvisningar kan exempelvis gränspolisen eller NTE åka på så kallade förhandlingsresor. Då försöker svenska ”förhandlaren” försöka förmå gränspolisen i destinationslandet att släppa in en person utan ID. Det brukar så klart sluta med att hela sällskapet får åka hem till Sverige igen.

Utvisningar till muslimska länder brukar därför ske på fredagar för att dra nytta av att cheferna för gränskontrollerna är lediga. Gränskontrollanterna har då ingen chef att rådfråga. Då går det lättare att komma igenom, vinka adjö till den utvisade och sedan springa in till utreseterminalen.

Som väntat så sker den absoluta majoriteten av utvisningar till andra EU-länder enligt Dublinförordningen. Den utvisade brukar då dyka upp några dagar senare i Sverige och söker asyl under en ny, påhittad identitet.

Det finns också en risk att fler asylsökande går under jorden med det nya förslaget. Anders Ygeman tror därför att det kommer behövas polis på plats när Migrationsverket ger den asylsökande avslagsbeslutet. Men hur det ska gå till att frihetsberöva tiotusentals människor i väntan på utvisning ger han inget svar på. Vi vet dock att det inte finns tillräckligt med häkten och fängelseplatser. Det finns inte heller tillräckligt med polisresurser för att klara detta (redan idag finns det tiotusentals illegala invandrare som polisen inte har en aning om var de befinner sig och inte har resurser att leta efter).

Att chartra plan och fylla dem med asylsökande kommer vara svårt. För hur ska polisen kunna upprätthålla flygsäkerheten om hundratals vuxna karlar gör allt de kan för att planet inte ska lyfta? Polisen klarar inte ens att hantera bråk vid våra asylanläggningar.

De chartrade planen kommer dessutom inte att tillåtas landa i exempelvis Marocko eller Afghanistan om vi inte har ett återvändandeavtal med dessa länder som omfattar tiotusentals människor.

Vi måste förlika oss med att de illegala invandrare och människor utan asylskäl som vill stanna också kommer att göra det under överskådlig framtid. De kommer att leva i samhället eller stå utanför, men det finns i dagsläget ingen rimlig möjlighet att utvisa fler än ett fåtal. Det är lika bra att politikerna talar klarspråk och erkänner hur det ligger till istället för att ägna sig åt tramsig signalpolitik.

Adam Rydström
Adam Rydström

adam.rydstrom@dnv.se