Sverige behöver reformer. Men eftersom regeringsbildningen är så saktfärdig förlorar vi värdefull tid. Och skadan som osäkerheten skapar blir allt svårare att överblicka.
Idag släppte övergångsregeringen budgeten för 2019. Budgeten kommer vara stram, eftersom tanken är att den nya regeringen ska lägga en tilläggsbudget när den så småningom tillträder. Men fram till dess så kommer det bitas på många naglar ute i myndigheter, kommuner och företag.
Företagare väntar på besked om bland annat bränsleskatter, förmånsbeskattning av sjukvårdsförsäkringar och förenklingar i regelverket.
Försvaret vet inte om de kan genomföra planerade övningar. Polisen vet inte om de kommer få de utlovade pengar som behövs för att stärka organisationen. Finansmarknaderna börjar bli oroliga vilket så småningom riskerar att höja räntan på kommunobligationer.
Och läget för kommunerna är akut. Många kommuner går på knäna för att upprätthålla den kommunala servicen i form av exempelvis vård och skola. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting saknas ungefär 63 miljarder kronor under mandatperioden. Utan detta extra tillskott kommer många kommuner behöva skära ner i väntan på statsbidrag. Eller ta brygglån på kapitalmarknaden och utsätta skattebetalarna för en stor smäll ifall räntan går upp.
Moderaterna har sagt att de kommer lägga fram en egen budgetmotion som enligt förhandsbeskeden ser ut att få stöd av både KD och SD. Det blir således upp till Centerpartiet och Liberalerna att välja om de vill släppa fram en moderat eller en rödgrön budget. Om C och L väljer det rödgröna alternativet så går det att kraftigt ifrågasätta om allianssamarbetet kan eller bör fortgå.
Ett sådant ifrågasättande borde inte skapa ångest hos borgerliga väljare. Att alliansen sönderfaller är ingen katastrof för borgerligheten i sig. Eftersom blocken luckrats upp så kan man grovt dela in S+MP+V i ett ideologiskt rödgrönt block, C+L i ett liberalt block och Moderaterna, KD och SD i ett konservativt block.
Det konservativa blocket kommer i framtiden utgöra en minst lika stark kraft som det rödgröna. Efter nästa val är det inte omöjligt att de har egen majoritet. För de väljare som bryr sig mer om att borgerlig politik genomförs snarare än vilka partier som beslutar om denna politik så ser framtiden inte alltför mörk ut.
Annie Lööf har nu fått sonderingsuppdraget att hitta ett regeringsalternativ som tolereras av riksdagen. Eftersom hon ägnat hela eftervalsperioden åt att stänga dörrar så lär hon inte finna stöd någonstans. Gissningsvis lär Stefan Löfven på sin höjd erbjuda henne en ministerpost på kulturdepartementet. Eller som näringsminister, om han känner sig extra generös.
Baserat på vad Annie Lööf åtskilliga gånger sagt så verkar en ministerpost i en rödgrön regering inte komma på fråga. Av detta drar jag (och många andra) slutsatsen att hon bara har ett alternativ för ögonen, nämligen att hon själv ska bli statsminister. Hennes förhoppning är inte helt uppåt väggarna. Både Löfven och Kristersson vet att hon (och Jan Björklund) blockerar deras chanser att bilda regering.
Jag tror att hennes strategi och sales pitch i sonderingen kommer låta ungefär så här:
”Vi har ett tufft parlamentariskt läge. Varken Löfven eller Kristersson verkar kunna bli statsminister. Men jag är redo att axla rollen. Ni behöver inte gilla mig. Det enda jag kräver är att ni tolererar mig som statsminister, det vill säga inte röstar emot mig i riksdagen. Jag kommer förhandla med bägge sidor om budgeten och vi kommer att kunna finna kompromisser och breda överenskommelser i de flesta frågor. Så antingen går vi till nyval eller så accepterar ni den här kompromisslösningen!”
Att hon blir tolererad till statsminister är långt ifrån säkert. Löfven vill ha en socialdemokratisk statsminister och Kristersson borde vara rejält förbannad på hennes beteende. Men eftersom opinionsläget och partiernas ekonomi inte gynnas av ett nyval så finns det ändå en liten chans att hennes plan går i hamn. Till hennes nackdel ligger att hon fick sonderingsuppdraget redan i andra omgången. Hade talmannen gett henne chansen i fjärde och sista omgången så hade hennes chanser varit betydligt större. Nästa vecka vet vi om henne plan går i lås.
Under tiden fortsätter företagare som behöver en bättre företagarpolitik och myndigheter som väntar på budgetbesked att bita på naglarna. Alltmedan värdefull tid som kunde ha ägnats åt att bygga ett bättre Sverige istället läggs på prestige och maktkamper…
Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se