Allt såg ut att gå som på räls. Nato skulle välkomna oss med öppna armar och vi skulle få en gräddfil in i gemenskapen redan i sommar. Men samma dag som vi tackar ja till det generösa erbjudandet meddelar Turkiet att de inte vill ha med oss i klubben eftersom vi stödjer terrorister.
Entusiasmen omvandlades till en gnagande oro. Natomedlemskapet kunde ju bli en sorts revansch för nederlaget 2003, då svenska folket röstade nej till att införa euron som valuta. Den gången vann nej-sidan med 55 procent, men folket har sedan dess stärkts i sin uppfattning om att behålla kronan som valuta och idag finns det ingen politiker som vågar föreslå en anslutning till euron.
Valet om euron blev en lärdom för politikerna. Om Sverige skulle ansluta sig till en överstatlig organisation i framtiden så skulle det vara tvunget att ske snabbt och utan folkomröstning.
En folkomröstning ger bara nejsidan en chans att föra fram motargument som sedan övertygar väljarkåren om att inte rösta som politikerna vill. Till exempel finns motargumentet som säger att ett Natomedlemskap inte ger några som helst ”säkerhetsgarantier” och att den som tror att en rysk invasion av Gotland per automatik avfyrar USA:s kärnvapenmissiler mot Moskva har blivit vilseledd. Med mera.
Men nu är det ju så att varje medlemsland i Nato bestämmer hur mycket eller hur lite de vill hjälpa ett angripet medlemsland. Solidariteten och garantierna som organisationen lovar är i själva verket mer som en option där varje land har en möjlighet, men ingen skyldighet, att hjälpa andra medlemsländer. Turkiet har visat att de förstår detta förhållande och har därför börjat kräva eftergifter för att Sverige och Finland ska släppas in.
I Sverige har den politiska klassen spelat förvånade över Turkiets hållning, men det var känt sedan länge att Turkiet hade reservationer. Svenska Dagbladet skrev redan den 27 april att Turkiet och Kroatien skulle bli svåra att övertala och att de skulle kräva något i gengäld som de inte kunnat få annars. Till Sveriges förtret så kan det även finnas fler länder som kommer rösta nej, men som ännu inte trätt fram. Länder som kanske väljer att titta på och se hur det går för Turkiet innan de bestämmer sig för att ställa ultimatum.
Många toppolitiker i Europa och USA har sagt att Turkiet kommer ge med sig om man ger dem lite mutor, men det är förstås bara spekulationer. Turkiet har inga bra incitament att släppa in Sverige och Finland eftersom detta skulle irritera Ryssland, eskalera konfliktnivån i Europa och på så sätt minska säkerheten för de nuvarande medlemmarna i försvarsalliansen. Ryssland står för femtio procent av Turkiets gasimport, förser Erdogans försvar med avancerat luftvärn och anses vara en pålitlig strategisk partner som hjälper landet bygga kärnkraftverk. Sverige vill inte ens sälja vapen till Turkiet.
Oavsett om det går att ändra Turkiets hållning så kommer detta antagligen inte ske innan landet går till val i juni nästa år. Just nu verkar väljaropinionen i Turkiet inte vilja släppa in Sverige i Nato. Vi har alltså en lång tid av väntan framför oss, vilket vår regering och riksdag visste redan innan vi lämnade in vår ansökan.
Regeringen, riksdagsledamöter och många så kallade experter var alltså inte uppriktiga när de sade att det var superbråttom att ansöka om medlemskap i Nato. De ville bara inte medge att de inte hade säkrat Turkiets stöd. Det var bättre att skicka in en ansökan om medlemskap innan valet, eftersom man hoppades att detta skulle stänga dörren för en öppen debatt. I deras ögon är det just långa debatter som leder till nederlag. Det fanns en stor risk för ”desinformation” sade politikerna och mainstreammedia.
Sverige har nu, tillsammans med resten av västvärlden, satsat allt på ett kort. Alla bojkotter och vapensändningar till Ukraina har syftat till att Ryssland ska avbryta invasionen och dra sig tillbaka.
Om bojkotterna och vapensändningarna inte uppnår detta faller hela narrativet som ett korthus.
Om allmänheten börjar uppfatta konflikten i Ukraina som ett proxykrig istället för en kamp mellan gott och ont eller demokrati vs diktatur kan opinionen vända oerhört snabbt. Detsamma gäller ifall Ryssland vinner kriget och erövrar de områden man sagt sig vilja ta. Eller om bojkotterna skadar västvärlden mer än de skadar Ryssland (vilket de tyvärr gör).
Det rådande narrativet hänger således på en skör tråd, vilket förklarar brådskan med att skicka in en ansökan innan valet. De partier som tjänar på brådskan är de enda Natomotståndarna i riksdagen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som kan ta röster från exempelvis C och S. Miljöpartiet, som länge legat under riksdagsspärren, kan med hjälp av Natomotståndet klara sig över fyra procent och återigen bli kungamakare inför nästa regeringsbildning. Detta vill varken S eller M, som drog en lättnadens suck när Miljöpartiet hoppade av regeringen i höstas då moderaternas budget röstades fram med hjälp av SD.
Med knappt fyra månader kvar till valet finns det förstås ingen garanti för att MP klarar fyraprocentspärren. Men om Natofrågan skulle rädda Miljöpartiet kommer sossarnas och borgarnas segerrus förvandlas till en mardröm. Miljöpartiet kan påverka nästa regering att genomföra en politik som den inte vill genomföra. Vad sägs om ett stopp för ny kärnkraft, förbud mot fossildrivna bilar år 2030, högre bränslepriser, mer vindkraft, högre elpriser, elbrist, högre inflation och mer massinvandring.
Ulf Kristersson och Magdalena Andersson kommer onekligen få det kämpigt att försvara en sådan politik för väljarna. Men ett tips är att skylla på Putin och rysk desinformation. Det brukar ju alltid funka….
Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se