Man kan skriva långa avhandlingar om varför Sverige står inför en elbrist som hotar jobb, tillväxt och i förlängningen även liv och hälsa. Men om man ska summera det hela i en mening så blir svaret: För att politikerna vill att vi ska ha det så.
För politik är att vilja och politik är att välja. De flesta rationella människor vill ha en god tillgång till el. Förklaringen är enkel. Elektricitet är förutsättningen för välstånd och utan elektricitet så skulle vi tvingas leva med förindustriell standard. Det skulle innebära en misär som de flesta svenskar har svårt att föreställa sig. Att förhindra elbrist borde därför ligga i toppen av politiska prioriteringar – nu och för alltid.
Ändå står vi här, med alarmerande besked om kärnkraftverk som kan tvingas stänga om inte frågan om kärnbränsleförvaringen blir löst, med allt fler kommuner som tvingas säga nej till företagsetableringar och en industri som inte vågar investera. Och allt beror på att politikerna i riksdag och regering vill ha det så.
Regeringen, med Miljöpartiet som drivande parti, har suttit på händerna under många år och sett förfallet. De har struntat i varningarna och istället drivit sin egen agenda. En agenda som i huvudsak handlat om dygdsignalering och symbolpolitik, där måttstocken varit hur många ryggdunkningar de kunnat få av andra, lika verklighetsfrånvända medlemmar i den egna bubblan. Och de som lever i den bubblan lever i en annan verklighet än alla vi andra.
I bubblan rikspolitikerna befinner sig i förnekar man problem. Det spelar ingen roll om alla experter säger en sak, för miljö- och klimatminister Per Bolund är övertygad om att just han vet bäst. Han vill förbjuda försäljningen av fossildrivna bilar redan år 2025, ett förslag som skulle förstöra livet för människor på landsbygden och för alla människor som inte har råd eller möjlighet att ha elbil. Till de som inte har möjlighet att ladda en elbil räknar jag majoriteten av de som bor i lägenhet, och det är många.
Miljöpartiet är svåra att förstå. De har inte givit någon vettig förklaring till varför de vill jävlas med vanliga människor och varför de vill krossa det välstånd som generationer av hårt arbetande svenskar byggt upp. Partiet brukar ursäkta sig med att de vill ha en bra miljö, men sanningen är att partiet inte bryr sig särskilt mycket om vår planet. Och då syftar jag inte bara på hyckleriet, som när det uppdagades att jämställdhetsministern och miljöpartisten Märta Stenevis make äger tre fossildrivna lyxbilar, medan hon själv förespråkar ett totalförbud för sådana bilar. Jag tänker snarare på vad som komma skall.
För när vintern kommer och Sverige tvingas importera el från kolkraftverk i Europa kommer koldioxidutsläppen att öka. Och när svenskarna går över till elbilar måste sällsynta metaller brytas i fattiga länder, med enorm miljöförstöring som bieffekt. När inblandningen av så kallade biobränslen ökar i bensin och diesel kan vi komma behöva importera bränsle tillverkat av palmolja, med all den skogsskövling i tropikerna som det medför. Och när näten inte klarar att leverera elen som företag och privatbostäder behöver kommer vi till slut behöva stänga ned samhället och sitta i skoteroverallen inomhus. Vad är poängen i allt detta?
Det är svårt att se en poäng och det är svårt att förstå vad som rör sig i huvudet på miljöpartisterna i riksdag och regering. Jag är inte ens säker på att de själva vet vad de vill, annat än att de vill attrahera storstadsväljare som lever i samma verklighetsfrånvända bubbla. Jag tror inte att Miljöpartiet (och andra partier som förespråkar en oansvarig politik) hatar vanliga människor. Men det är svårt att hävda att de inte känner ett djupt förakt…
Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se