I söndags avgjordes den andra omgången av valet till den franska nationalförsamlingen. Resultatet är mångtydigt och ställer för Sveriges del frågor om vilken riktning Europa kommer ta framöver.
Vad gäller den rena mandatfördelningen innebar segern en stor framgång för den nyinstallerade presidenten Emanuel Macrons parti, La Republic en Marche. Tillsammans med sin valallians säkrade de 350 av det franska underhusets 577 platser, vilket måste betecknas som en övertygande majoritet.
Högern fick nöja sig med 137 mandat, mindre än förväntningarna, och socialdemokraterna genomgick som väntat en ett monumentalt tapp och landade på 44 mandat. Valet blev likaså en besvikelse för Nationella fronten som nådde en andraplats i presidentvalet men nu landade på bleka 8 mandat. Detta innebär dock procentuellt sett en omfattande ökning från de tidigare två mandaten. Känslan i samtliga andra partier var dock en av omfattande besvikelse. Så långt en seger för Emanuel Macron.
Valdeltagandet ställer dock parlamentsvalets andra omgång i ett helt annat ljus. Efter att klockan 17.00 på söndagseftermiddagen ha legat på 35% av antalet röstberättigade, hasade det sig vid vallokalernas stängning upp till 42%. Trots att de två valomgångarna i det franska presidentvalet gör att valdeltagande håller sig på lägre nivåer än i länder med bara en omgång, är detta ett historiskt dåligt resultat. I förra valet 2012, där valdeltagande landade på 57%, betraktades detta som historiskt mycket lågt. Nu röstade inte ens hälften och av detta totala antalet personer som röstade i andra omgången lades hela 49% av rösterna på presidentens eller någon av hans stödpartier. Detta innebär att presidentens motståndare helt enkelt stannade hemma istället för att rösta på oppositionspartierna.
Tre konstateranden kan göras kring detta. Macron saknar ett grundmurat stöd bland fransmännen. Av Frankrikes cirka 47 miljoner röstberättigade röstade cirka 20 miljoner för Emanuel Macron som president. 43% av väljarna valde att stödja honom. En mycket stor andel av dessa röstade också i första hand mot Marine Le Pen, inte för Emanuel Macron. Trenden har stått sig i parlamentsvalet. Politikerföraktet och resignationen ligger fortsatt på mycket höga nivåer och frågan kvarstår om Macron kommer kunna förändra detta och bedriva en effektiv politik med folkligt stöd.
Den fråga Macron har sökt mandat för, och vunnit valen på, är arbetsmarknadspolitiken. Han vill reformera den fortfarande mycket stelbenta franska arbetsmarknaden. Detta är positivt och man kan bara önska honom lycka till. Att besegra Marine Le Pen är en klart lättare match än att reformera ett system som miljontals människor har sin säkerhet igenom. Denna resa riskerar att bli mycket turbulent och har testats av flera presidenter tidigare – med begränsade resultat.
Macron är än så länge en oprövad kandidat, och många av de frågor som fransmännen konsekvent rankat som viktigast har varit politiken kring säkerhet, identitet och invandring (samma som i Sverige.) Dessa frågor har Macron tydligt inte velat ta i. Han har antingen slätat över dem eller gett olika svar beroende på vem som frågat. Flera av de viktigaste frågorna för Frankrike står alltså utan ett tydligt svar. Hur han än gör lär det bli jobbigt. Agerar han inte kommer ilska att uppstå, sätter han ner foten riskerar stora delar av hans tidigare anhängarskara att anse att svaren är fel.
För Europa kvarstår alltså spänningen även efter det franska valet, något vi kommer att ha tillfälle att återkomma till framöver.
Hugo Fiévet