EU står inför den största utmaningen i organisationens historia. Inflation och rusande energikostnader hotar att krossa välståndet i samtliga medlemsländer. Det är tveksamt om Sverige kan klara sig igenom krisen som medlem i unionen.
Det finns en mängd faktorer som lett till den nuvarande energikrisen. Den vansinniga miljöpolitiken har lett till att säker och miljövänlig kärnkraft fasats ut till förmån för den opålitliga och miljövidriga vindkraften. Den av politiker omhuldade prissättningsmodellen på el har medfört en överföring av miljarder från folket och företagen till några få monopolister som omsätter rekordbelopp medan alla andra går på knäna. Men det finns en viktig faktor som knappt någon vill prata om. Nämligen att sanktionerna mot Ryssland skadar oss mer än de skadar Ryssland.
EU (som i princip utgörs av Natos medlemsländer) förväntade sig att sanktionerna mot Ryssland skulle avgöra kriget och leda till Putins fall. Förväntningarna om en ekonomisk härdsmälta blev dock aldrig uppfyllda. Rubeln har inte varit så här stark sedan kriget började år 2014 samtidigt som Rysslands anseende i världen ökar. En lång rad länder vill ansluta till samarbetsorganisationer som BRICS och Shanghai Cooperation Organisation, där Putin blir välkomnad som en hjälte som leder omställningen till en multipolär värld där USA inte kan bestämma dagordningen. Och till skillnad från européerna så kommer ryssarna inte att behöva ransonera gas och el i vinter. Istället kommer Ryssland att öka sin export av gas, kol, olja, konstgödsel, mat och annat som världens länder efterfrågar (förutom västvärldens ledare, som istället efterfrågar avindustrialisering och ekonomisk depression).
Vi som lever i väst lever inte bara i en åsiktskorridor. Vi lever även i en mycket liten filterbubbla, styrd av politiker och mainstreammedier som skickligt undanhåller vad som händer i världen. Ytterst få människor orkar läsa medier som ligger utanför filterbubblan. Det är därför gemene svensk inte känner till att en majoritet av världens länder fortfarande handlar med Ryssland. Eller att Kinas kommunistparti ser på kriget i Ukraina som ett destabiliserande proxykrig mellan Nato och Ryssland, där en oansvarig, känslostyrd västlig elit försöker skapa kaos, krig och misär för alla, inklusive sin egen befolkning.
Det är uppenbart att Bryssels förhoppningar om Rysslands nära förestående undergång och internationella isolering varit felaktiga. Frågan är vad som sker nu?
En del av svaren går att finna i de uttalanden som EU givit så här långt. Förra veckan hade världens kanske mäktigaste kvinna, EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, en kanondag på jobbet. I sitt årliga linjetal meddelade von der Leyen att ”sanktionerna är här för att stanna”. Detta innebär att Europa kommer lida av energibrist och råvarubrist långt efter att kriget i Ukraina fått en lösning.
Det går nämligen inte att ersätta den ryska pipeline-gasen med flytande gas från Qatar eller USA utan att acceptera en prishöjning på flera hundra procent i kombination med mycket lägre volymer. Ny kärnkraft tar år att bygga och det politiska motståndet är fortfarande stort i många länder. Slutsatsen blir att energikrisen är här för att stanna i många år framöver, med nedläggning och avindustrialisering som följd. Men energikrisen är bara en av anledningarna till att EU riskerar att kollapsa.
”Hittills har Team Europe gett över 19 miljarder euro i ekonomiskt stöd”, sa von der Leyen, med en tydlig anspelning på lagsport. Hon tillade att det krigsdrabbade Ukraina exporterar el till Europa, något som enligt henne ”gynnar båda parter”. EU-kommissionen kommer arbeta för att Ukraina ”ska få sömlös tillgång till EU:s inre marknad, och vice versa.” Målet är att Ukraina ska få ett snabbspår till fullvärdigt EU-medlemskap.
Den som följt EU:s utvidgning österut vet att klyftorna mellan väst och öst kan vara stora. Tiggare bemannar nu många butiksentréer i vårt avlånga land. Och då får man betänka att Rumänien och Bulgarien (som tiggarna ofta kommer ifrån) är mycket rika länder jämfört med Ukraina.
Ukraina var redan innan kriget Europas fattigaste land, med en bruttonationalinkomst per capita på ungefär samma nivå som El Salvador eller Indonesien. En genomsnittlig månadslön låg på under 5 000 kronor – innan kriget. Landets ekonomi behöver nu tillskott på åtminstone fem miljarder dollar varje månad för att kompensera för uteblivna skatteintäkter. Ukraina är totalt beroende av utländskt stöd för att klara livhanken, på mer än ett sätt. Att återuppbygga Ukraina beräknas i nuläget kosta åtminstone 350 miljarder dollar, men i praktiken så kommer den siffran visa sig vara många gånger större. Hur dessa pengar ska hostas fram är det ingen som vill tänka på, men i slutändan är det alltid svenska skattebetalare som blir lämnade med notan.
Det bistra faktumet är att Sverige inte mäktar med att betala för Ukrainas EU-medlemskap. Vi har inte ens råd att rädda vår egen industri från energipriserna som EU tvingar på oss. Hur ska vi ha råd att återuppbygga Ukraina när vi inte ens har råd att rädda oss själva från undergång?
Det finns en naiv tanke bland politikerklassen som går ut på att kaos går att kontrollera. EU har nämligen en expansionistisk agenda som sträcker sig långt bortom Ukraina. Ursula von der Leyen slog fast att även västra Balkan, Moldavien och Georgien hör hemma i EU. ”Ni är en del av vår familj, er framtid är inom vår union, och unionen är inte komplett utan er!” utbrast hon under sitt linjetal. Det krävs inte mycket kunskap om global politik för att förstå att en sådan strategi kommer leda till militära konflikter och ekonomiska åtaganden, inte minst från Sverige, i generationer framöver.
Det finns således bara två realistiska val för Sverige. Antingen gör vi ingenting och låter EU:s expansionistiska imperiedrömmar ruinera oss fullständigt. Eller så slår vi näven i bordet, hävdar vår suveränitet och tar tillbaka makten, inte minst över energipolitiken och prissättningen på el. Det är hög tid för våra politiker att redan nu börja distansera sig från Bryssels destruktiva politik. Att vänta tills unionen kraschar fullständigt riskerar bara förlänga lidandet för svenska folket och orsaka skador som inte går att reparera.
Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv