Den gamla klyschan har fått genomslag i politiken. Häromdagen meddelade Stefan Löfven att han inte uteslöt militära insatser i utanförskapsområden. Om man bortser från förvirringen som följde i och med Morgan Johanssons hattande och vacklande så kvarstod faktumet att självaste statsministern var beredd att prova en ny lösning. Och bara det faktumet förtjänar uppmärksamhet.
Politiker, särskilt i maktställning, älskar att dribbla bort obekväma förslag med uttryck som ”det skulle kräva en lagändring”. Med detta uttryck vill de få oss att tro att riksdag och regering inte har makt att ändra lagarna. Eller att det skulle vara så krångligt att det är snudd på ogörbart.
En annan floskel som används för att avfärda förslag är ”det skulle bryta mot konventioner” eller ”avtal”. Huruvida det finns några sanktioner för att bryta mot avtalen eller konventionerna vill politikerna helst inte prata om. I en del fall finns det inga sanktioner och inte ens något hinder för att säga upp konventioner. Dessutom verkar det uppenbarligen gå att tolka vissa texter radikalt annorlunda. Det märks inte minst på hur olika EU-länder väljer att tolka unionens regelverk och internationella konventioner, utan hänsyn till anseende eller goodwill.
Statsministerns utspel var därför något alldeles speciellt. Man behöver inte hålla med honom, men det visar på att han åtminstone tänker i nya banor och vågar bryta tabun. Och det finns starka argument för att tänka ”utanför boxen” om vi ska kunna lösa problemen i utanförskapsområdena.
Det rapporteras ständigt och jämt om en polis i kris, som dukar under arbetsbördan och dålig organisation. Spaltmetrar om hur polisen misslyckas fylla utbildningsplatserna utan att sänka kraven. Hur allt fler poliser lämnar yrket på grund av arbetsvillkoren. Om hur grova brott blir lagda på hög utan åtgärd för att ännu grövre brott begås allt mer frekvent.
Man får onekligen intrycket att polisen behöver förstärkning. Och försvaret är en resurs som kan användas.
Exakt vad försvaret ska göra och hur allt ska organiseras är upp till experterna att bestämma. Men det viktiga är att politikerna åtminstone vågar tänka tanken att man ska använda de resurser man har istället för att bara jämra sig över det hopplösa läget. Ungefär som när man kom på att myndigheter kan samarbeta för att hitta bidragsfuskare.
Rimligtvis bör militären klara av att förstärka gränskontrollen och tullen. Med tanke på att tullverkets obeväpnade personal känner sig hotade av vapensmugglare så borde militären kunna assistera. Det torde minska vapensmugglingen till Sverige och samtidigt frigöra polisresurser. Resurser som polisen kan använda för att skydda boende och företagare som nu ser sina bostadskvarter och verksamheter tas över av kriminella.
Kanske öppnar statsministerns uttalande för en helt ny tid, då vi vågar ifrågasätta varför saker ska vara på ett visst sätt. Kanske kan åsiktskorridoren vidgas. Och kanske, bara kanske, kan politikerna börja arbeta för att lösa fler problem än de skapar.
Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se