Sedan klimatmålet sattes i Parisavtalet år 2015 har västvärldens ledare låtsats att det går att uppnå noll nettoutsläpp redan 2045 utan extrema sänkningar i vår levnadsstandard. Men nu, med bara tjugo år kvar till slutdatumet, är det uppenbart att målet om noll nettoutsläpp inte kommer uppnås. Om makthavarna fortsätter med den destruktiva klimatpolitiken kommer Sveriges välstånd att raseras till ingen nytta. Därför behöver klimatpolitiken ifrågasättas.
Toppmötet om klimatet i Baku går mot sitt slut. En stor del av konferensen handlade om finansieringen av klimatpolitiken och kostnaden för att minska utsläppen genom att successivt sätta allt högre priser på koldioxidutsläpp. En av de stora snackisarna är USA:s kommande president Donald Trump, som sagt att han kommer bryta Parisavtalet – igen. USA hoppade av både Parisavtalet och Världshälsoorganisationen WHO under Trumps första mandatperiod men Joe Biden återanslöt omedelbart till bägge när han tillträdde i januari 2021. Nu säger Trump att USA återigen ska hoppa av Parisavtalet när han tillträder sin andra mandatperiod.
Utan USA kommer Parisavtalets mål om utsläppsminskningar inte nås, vilket innebär att den globala klimatpolitiken redan på förhand är dödsdömd. Sverige kan inte påverka denna utveckling ett dugg. Sveriges utsläpp av ”koldioxidekvivalenter” låg på ca 44 miljoner ton år 2023. I ett Internationellt perspektiv är det ingenting. En stad som New York City släpper ut 160 miljoner ton och Shanghai släpper ut 256 miljoner ton. Sveriges bidrag till ”klimatförändringarna” är således knappt mätbart.
Av mainstreammedia upphöjda klimatforskare som Johan Rockström menar att de globala utsläppen måste minska med 7,5 procent årligen. Problemet är att utsläppen istället ökar varje år. Jämfört med 2015 har koldioxidutsläppen ökat med 8 procent! En del länder i ekonomisk kris minskar förvisso sina utsläpp (som Tyskland), men i växande ekonomier ökar utsläppen.
Sveriges makthavare har lovat att halvera utsläppen till 2030, jämfört med 2005. Sverige kommer dessutom behöva nå noll nettoutsläpp senast 2045. Det är uppenbart att utsläppsmålen inte kommer att nås, vilket gör att makthavarnas desperation växer. Minskningen av utsläppen är tänkt att ske genom att höja priset på koldioxidutsläpp genom handel med utsläppsrätter, som blir färre och färre för varje år. Eftersom det just nu är 12 EU-länder som ser ut att missa klimatmålen så kommer utsläppskrediterna inte att räcka till, vilket driver upp priset för utsläppen när efterfrågan överstiger tillgången. Om Sverige inte klarar att uppnå utsläppsmålen för industrin (ETS) och dessutom överskrider mängden tillåtna utsläpp kan skattebetalarna tvingas betala 20 miljarder kronor för köp av utsläppskrediter.
För Sverige är det extra knepigt att uppnå utsläppsmålen. Jämfört med 1990 har de totala klimatutsläppen minskat med 38 procent. En stor del av minskningen beror på utbyggnaden av fjärrvärmenätet och övergången till värmepumpar istället för oljeeldning i villor. Eftersom de lågt hängande frukterna redan är plockade kommer kostnaden för att minska utsläppen ytterligare bara bli dyrare och dyrare. Det är därför som den extremt kostsamma reduktionsplikten infördes. För att klara utsläppsmålen måste ju koldioxidutsläppen från fordonstrafiken gå ner – kosta vad det kosta vill.
Det gröna stålet och andra kostsamma klimatprojekt har därför inte kommit till för att testa ny teknik. De är istället ett resultat av en desperation som bygger på insikten att Sverige måste betala ett extremt högt pris och rasera välståndet som vi byggt upp under många generationer i syfte att klara utsläppskraven som makthavarna lovat varandra på diverse toppmöten, dit de flugit i lyxiga privatjets för att berätta för oss vanliga människor att det är bra att äta insekter.
Att det gröna stålet pausas och att vindkraftprojekt ställs in är alltså inte bara goda nyheter för Sverige. För så länge klimatpolitikens målsättning om noll nettoutsläpp står fast så kommer skattebetalarna behöva betala, på ett eller annat sätt.
I dag behöver man inte söka information om den misslyckade klimatpolitiken på obskyra forum. Även mainstreammedia erkänner numera att klimatpolitiken är en återvändsgränd. Det betyder att våra makthavare, deras tjänstemän, de politiska partierna och den stora allmänheten har tillgång till samma information. I framtiden kommer makthavarna ändå försöka hävda att man inte visste vad konsekvenserna skulle bli för vårt land. De kommer säga att de var naiva som slösade tusentals miljarder kronor på klimatprojekt som Northvolt, det gröna stålet, etanolen, reduktionsplikten, elcertifikat, vindkraften, koldioxidinfångning och så vidare. De kommer säga att de inte såg det komma och att de var naiva som trodde att ett slöseri med skattepengar kunde rädda världen. Men där är vi inte än.
Just nu försöker våra makthavare dra ut på klimatnarrativet med samma metoder som de använde för att kunna hålla igång massinvandringspolitiken. Den som ifrågasätter klimatpolitiken och ”klimatvetenskapen” brännmärks och stämplas som vetenskapsfientlig. Syftet med brännmärkningen är att tysta människor som sätter sitt eget lands intressen framför etablissemangets agenda. Men att ifrågasätta auktoriteter är en patriotisk handling, som syftar till att skydda oss från maktmissbruk. Det är därför yttrandefrihet är den viktigaste komponenten i ett fritt samhälle. Och det är därför som makthavarna försöker censurera de som ifrågasätter narrativet, oavsett om det gäller massinvandringen, pandemier eller klimatvetenskapen.
Det är bra att det finns människor som ifrågasätter klimatpolitiken och ”vetenskapen”. Det här landet behöver mer ifrågasättande – av allt. För utan ifrågasättande kan makthavarna kontrollera narrativen och manipulera oss till att tycka och tro det som passar deras destruktiva agenda. Och om vi fortsätter att naivt ledas mot avgrunden utan att göra motstånd så kommer vi i slutändan ha förtjänat det förakt som makthavarna hyser mot oss.
Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se