Den svenska astronauten Marcus Wandt, blev den 611:e personen att åka ut i rymden, enligt NASA. Självklart kände många svenskar en stor stolthet över värmlänningens blixtbesök på rymdstationen ISS, men det är nog inte så många som gläds över notan. Enligt Rymdstyrelsen finansierades resan med över 400 miljoner kronor av svenskarnas skattemedel, vilket väcker frågan ”vad får vi för pengarna egentligen?”
Rymdindustrins nytta i förhållande till utgifterna har alltid ifrågasatts. Under 1960-talet ifrågasatte många amerikaner nyttan av att satsa tre eller fyra procent av den federala statsbudgeten på att ta människor till månen, samtidigt som många amerikaner vände på slantarna för att överleva dagen. Men Apolloprogrammet ledde åtminstone till att USA kunde påstå sig ha landat på månen, vilket gav en propagandavinst över Sovjetunionen och en moralhöjning för hela jordens befolkning. Någon jämförbar framgång har rymdindustrin inte kunnat presentera sedan Apolloprogrammet avslutades i december 1972.
För den tråkiga sanningen är att rymdindustrins förmågor störtdykt det senaste halvseklet. Idag klarar rymdindustrin inte att ta astronauter mer än en tusendel av sträckan som NASA lyckades med för 55 år sedan. Medan Apollo-astronauterna spelade golf och körde elbilar på månens baksida har dagens rymdindustri extrema problem att ens landa obemannade farkoster på månen utan missöden. Och när en farkost väl lyckas landa så är bilderna från månen av mycket sämre kvalitet vad Apollo-astronauterna lyckades fota med sina Hasselbladkameror för ett halvt sekel sedan.
Rymdentusiaster menar att vi fick valuta för pengarna eftersom Marcus Wandt utförde ”vetenskapliga experiment” på ISS, som att styra robotar på jorden från en omloppsbana i rymden. Men det är tyvärr inget att skryta över. Richard Nixon kunde ju prata med astronauterna på månen från sin fasta telefon i Vita huset redan 1969 utan problem. I dag går det inte ens att generera livebilder från ISS mer än en stund innan rymdstationen tappar uppkopplingen, ett problem som bestått under de 25 år som stationen snurrat runt jorden.
Eftersom NASA förstört ritningarna till Saturn V-raketerna som användes i Apolloprogrammet så har rymdindustrin ”tvingats” uppfinna hjulet på nytt och spendera många miljarder dollar för att kunna återbygga teknologin från 1960-talet. Det har länge funnits planer på att bygga en permanent bas på månen, men bemannade uppdrag läggs ständigt på is på grund av tekniska problem som enligt NASA är extremt svåra att överkomma, trots att myndigheten borde ha erhållit en viss rutin efter sex succélandningar utan missöden.
Sverige investerade 319 miljoner euro i medlemskapet i den europeiska rymdmyndigheten ESA under 2022 för de kommande 3–5 åren. Svenska myndigheten Rymdstyrelsen vill att skattebetalarna ska tvingas betala ännu mer i framtiden för att gynna de överstatliga organisationer som kapitaliserar på vanliga människors arbete. Enligt analysföretaget Euroconsult kommer den globala rymdekonomin omsätta hisnande 642 miljarder dollar innan 2030. Således kommer allt mer skattepengar satsas på raketer som skjuter upp saker som ingen efterfrågar eller behöver.
Nuförtiden sker positionering bättre med hjälp av mobilmaster än med GPS. Ett vanligt 4G-modem levererar minst lika snabbt internet som en Starlink-mottagare och väderballonger är ett billigare och bättre alternativ än vädersatelliter. Och månbaser och annan kolonisering av rymden kommer aldrig bli lönsamt, praktiskt eller meningsfullt. För alternativkostnaden, det vill säga kostnaden för att behålla jorden beboelig, kommer alltid att vara lägre än kostnaden att fly vår värld för att kolonisera Mars, om det ens är möjligt.
Rymdindustrin har blivit ett svart hål för skattepengar, precis som vindkraftsindustrin, etanolet, det gröna stålet, elbilar, Facebookserverhallar och allt annat som subventioneras av småföretag. Dessa gynnade branscher, vars bidrag till ekonomin är nära noll eller negativt, subventioneras av företag som faktiskt bidrar till ekonomin och skapar mervärde. Rymdindustrin skapar tyvärr bara värde åt sig själv.
Adam Rydström
adam.rydstrom@dnv.se