Efter eurokris, flyktingkris och Brexit-omröstning verkade drömmen om att fördjupa samarbetet inom den Europeiska unionens ha skjutits på framtiden. Många var överens att det behövdes en period av reflektion över projektets framtid. Sedan valet av Emanuel Macron som fransk president i maj har integrationsplanerna dock fått förnyad aktualitet. Och det kan gå snabbt. Frågan är om svensk politik är beredda på en våg av nya centraliseringskrav?
Frankrikes Emanuel Macron har som utlovat snabbt skridit till verket på de två områden där han lovat att han ska engagera sig. Den ekonomiska politiken och europapolitiken – två områden som till stor del går hand i hand. På det senare området har han nu inlett förhandlingar med Tyskland och Angela Merkel samt utställt en lång rad centraliseringslöften.
Listan på sådan makt han vill överföra till EU är omfattande. Han har inte bara tidigare föreslagit ett gemensamt försäkringssystem för EU utan vill idag också verka för en europeisk finansminister och en egen budget för eurozonen. Bara det första förslaget är mycket drastiskt då de olika europeiska ländernas försäkringssystem skiljer sig mycket kraftigt från varandra. Att Sverige t.ex. saknar minimilöner är en påtaglig skillnad. Från svensk sida har dock både regeringen och Liberalerna ställt sig positiva till en europeiska social pelare, vilket i klarspråk betyder omfattande samordning och regleringar av EU:s medlemsländernas socialpolitik. När det väl kommer till kritan torde dock få svenska politiker vara villiga att överge den svenska modellen för att Bryssel begär det.
De stora förändringarna detta kan innebära skulle dock framförallt röra Europas ekonomi. Macron vill se en utveckling mot en gemensam europeisk finanspolitik. Den franske presidenten pekar tydligt utan den nuvarande europeiska finanspolitiken som ett problem. Samtidigt som det finns högt satta krav är uppföljningen och samordningen mycket begränsad. I detta är det svårt att inte ge honom rätt. Den nuvarande situationen fungerar inte tillfredställande. Problemet är bara att den demokratiska legitimiteten för att drastiskt utöka unionens makt helt saknas. I fallet Sverige blir det extra tydligt.
Opinionen i Sverige är tydligt positiv till ett medlemskap i den Europeiska unionen. Samtidigt är detta medlemskap på intet sätt ovillkorat. Svenskarna har blivit mer EU-kritiska de senaste åren. Förra året svarade bara 39% att de är direkt positiva till medlemskapet, medan 21% anser att det är dåligt. Den grupp som tydligast ökat var de som inte längre hade en säker uppfattning i frågan. Samtidigt ligger motståndet mot valutasamarbetet fortsatt på mycket höga nivåer, och inget svenskt politiskt parti driver idag aktivt frågan om att införa euron i Sverige.
Frågan är hur svenska politiker är förberedda på en eventuell ny våg av EU-centralisering? Svaret är tyvärr – inte så mycket alls. Det socialdemokratiska utrikesdepartementet prioriterar starkt FN-frågor och feministisk utrikespolitik, samtidigt som Sveriges roll i den europeiska unionens har försvagats. Det börjar bli hög tid för regeringen och riksdagen som helhet att förbereda sig på att en drastisk federalsering av EU kan ligga i framtiden. Det är alltså dags att en allvarlig debatt om Sveriges roll i det framtida EU startar omgående.
Hugo Fiévet
hugo.fievet@dnv.se